Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

vana, som bereder den yppigaste jordmån även för all slags annan moralisk
lösaktighet (Svedelius 1930:21).
Att på detta sätt brännmärka lögnen och hylla sanningen var Svedelius långt ifrån
ensam om i sin samtid. Det var heller inget nytt moraliskt ideal. Länge hade
lögnen intagit en central position i synen på barnens uppfostran. Drygt fyrtio år
tidigare påstods det i Skolungdomens sedliga uppfostran: ”Jag vet knappt någon
synd, mot hvilken föräldrar och lärare måste stå på ständig krigsfot med ett så
oförsonligt allvar, som mot osanningen. […] Läraren står ibland rådlös inför en
sådan företeelse” (Personne 1888:57 f). I en lärarhandledning från mitten av
1800-talet antyddes vidare att kampen mot lögnen borde genomsyra den dagliga
pedagogiken. Läraren förväntades ”begagna varje tillfälle att framställa lögnen
såsom något afskyvärdt och vanärande; genom exempel visa lögnens farliga
följder […]” (Dahm 1846/1995:179). Anna Sandström menade att lärarna skulle
få eleven att uppleva lögner som en plåga: ”Vår strävan måste gå ut på att vänja
barnen vid att känna varje beröring med lögnen som ett tryck eller en plåga samt
att låta dem erfara den njutning och det välbefinnande som skänkes af sanningens
lifsluft” (Slt 1894/47:596).
Också filosofer som skrivit om barnuppfostran har vänt sig mot lögnen. John
Locke menade att lögnen var ”ett så svårt fel och moder till så många andra, som
den ynglar av sig och ger skydd åt, att ett barn bör uppfostras till den största
tänkbara avsky därför” (Locke 1693/1916:168). Immanuel Kant ansåg att en
person som ljuger saknar karaktär, och bör behandlas med förakt (1803/1960:83,
88, 90). Johann Friedrich Herbart anvisade att ”den första lögnen” skulle få en
tydlig markering ”så, att eleven som trodde sig tillåta sig ett obetydligt fel, på det
allvarligaste känner både fruktan och klander” (Herbart 1835/1993:223).
Även i läroplaner och skolstadgor har sanningsidealet tagits upp. Läroverksstadgorna
hade länge en paragraf om sanningskärlek. 23 I 1955 års undervisningsplan
(U55) ansågs att lärjungarna skulle fostras till ärlighet (s. 6). 1962 års
läroplan tog upp bristande ”sanningsenlighet (fabulering, lögn)” under rubriken
skolsvårigheter (Lgr 62:86, snarlik formulering i Lgr 69:93). I Lgr 62 (s. 18)
betonades även värdet av att skolan skulle väcka ”respekt för sanning och rätt”,
vilket var en formulering som fanns kvar i Lgr 80 (s. 17).
Lögnen har beskrivits som ett moraliskt problem, men också som ett medicinskt
och psykologiskt problem. I böcker om skolhälsa, mentalhygien och skolpsykiatri
har lögnaktighet (eller mytomani/fabulering) tagits upp (se t ex Ljunggren
1933: 31; Ramer 1947:382f; Tengblad 1947:395f; Regnér 1955:44f; Regnér
1964 220–222; Otto 1973:37).
Kampen mot lögnen har även satt konkreta avtryck i den pedagogiska
praktiken. Elever har kunnat läsa sedelärande berättelser om värdet av att inte
23 ”Lärjunge skall vinnlägga sig om sanningskärlek, flit och goda seder samt visa vördnad för
allmän lag och fastställd ordning” (1958 års läroverksstadga § 50).
39