Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

4. Kampen mot lögnen
Skolans skötesynd är skollögnen
(Beckman 1919).
Det normbrytande, odisciplinerade och auktoritetstrotsande skolbarnet är ett
ständigt återkommande tema inom pedagogiken. Även om lärare alltid har haft
auktoritet har de också stött på olika typer av motstånd. Vad som däremot inte
varit konstant är de sätt varpå auktoritet erövrats och utmanats. Vad som anses
provocerande och utmanande elevbeteende är delvis föränderligt.
Det är en sådan förändring som detta kapitel ska diskutera. I fokus står en
specifik aspekt av fostrans historia: synen på det lögnaktiga barnet. Utgångspunkten
är två övergripande frågor: varför uppfattades lögnen som ett så centralt
problem i skoluppfostran förr? Och varför talas det så litet om lögnen som ett
fostransproblem idag? Genom att behandla dessa frågor vill jag diskutera hur
skolan har förändrats som disciplinär institution under 1900-talet, och hur lärares
arbete därmed kan tänkas ha förändrats. Även om det är förändringen, gestaltad i
det jag kallar lögnens avdramatisering, som är kapitlets huvudsakliga tes,
kommer huvudfokus att ligga vid den tid då lögnen var allt annat än avdramatiserad.
Jag kommer ingående att skildra på vilka sätt lögnen ansågs skapa ett
problem och vilka lögnbekämpande strategier som förespråkats. Avslutningsvis
diskuteras tre tänkbara mekanismer bakom lögnkampens försvagning.
Läraren mot lögnen
Under det tidiga 1900-talet artikulerades en närmast oöverskådlig mängd egenskaper
som mål för skolans ”karaktärsfostran”. En översikt av språkbruket går att
finna i Metodiska anvisningar till undervisningsplanen för rikets allmänna
läroverk (Skolöverstyrelsen 1935), som inleds med avsnittet ”karaktärsfostran”
(s. 5–9). Avsnittet är kort – knappt fem sidor – men ändå nämns en enorm mängd
karaktärsegenskaper som skolan kan frambringa alternativt bekämpa. Eftersträvansvärda
egenskaper är:
Ärlighet, punktlighet, plikttrohet, ansvarskänsla, uthållighet, förmåga att
besegra svårigheter, vana att lita på sig själva och att väl utnyttja tiden […]
ärlighet och samvetsgrannhet i arbete och tänkande […] vördnad för det
som är högt och heligt, fosterlandskärlek, samhällsanda och humanitet […]
håg och sinne för att umgås med naturen, vakenhet och iakttagelseförmåga,
blick för möjligheterna att använda naturen i kulturens tjänst […] självförtroende
[…] kamratkänsla och hjälpsamhet […] solidaritet med skolan
[…] mod, rådighet och förmåga att uthärda strapatser […] allmänanda,
37