Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

nödvändig. Så såg man det inte alltid på till exempel 1950-talet, då det fanns en
stark skepsis till de nya försöken att psykologisera barndomssynen (Husén 1957).
Mentalitetsperspektivet är också relevant för att diskutera frågan om hur
skolan och läraryrket förändras. Thomas Ziehe (1982/1986) pekar på att vissa
historiska och kulturella förändringar under de senaste decennierna kan beskrivas
som ”’mjuka’ och nästa omärkliga trender, till exempel i form av störningar i den
nedärvda kulturen” (s. 15). Som exempel nämner han kristendomens minskande
inflytande, förändringar i sexualmoralen, könsrollerna, generationsrollerna, relationer
till auktoritetspersoner och relationen till bruksföremål (det senare
exemplifieras med att sparsamhet och aktsamhet fram till 1950-talet var ”de
praktiskt taget grundläggande samhälleliga dygderna”) (s. 16). Den typen av
tendenser är också av central betydelse för att förstå hur läraryrket förändras,
eftersom förskjutningar på kulturens/mentaliteternas område formar idéer om vad
som är ett önskvärt skolbarn och hur en lärare bör och kan förhålla sig till skolbarnen.
För att kunna tala om sådana förändringar är vissa generaliseringar av nöden.
Vissa tidsperioder måste tillskrivas en större enhet än de kanske i verkligheten
uppvisade. Detta generaliserande ser jag mer som ett analytiskt verktyg än som
en faktiskt utsaga om den historiska verkligheten. Mentalitetshistorien har kritiserats
för att göra alltför grova generaliseringar om olika tidsperioder. Ambitionen
att skriva en historia som är kollektiv snarare än individuell, på tankemönster
som delas av stora kollektiv snarare än framstående individers tankar
och handlingar, har ibland resulterat i att skillnaderna inom samhällen har
suddats ut. 12 Det är förstås väldigt anspråksfullt, och har också varit omdiskuterat
(Florén & Persson 1985). Ett sätt att mildra ambitionerna är att peka på att det
finns olika mentaliteter inom olika sociala grupper. 13 Huruvida detta löser problemen
kan diskuteras. Ett alternativt sätt att lösa generaliseringens problematik
representeras av Webers idealtypsbegrepp. Hos Weber framstår generaliseringar
som paradoxalt nog både omöjliga och nödvändiga för samhällsvetenskapen.
Omöjliga av den anledningen att verkligheten är komplex, men nödvändiga för
att vi ska kunna skaffa oss verktyg att förstå den. Om vi exempelvis skulle
försöka förstå oss på individers andliga liv under en viss del av medeltiden med
begreppet ”kristendom”, och om dessa framställdes på ett fullständigt sätt, så
skulle resultatet bli ”ett kaos av oändligt differentierade sammanhang och ytterst
motsägelsefulla tanke- och känslosammanhang av olika slag” (Weber 1904/
12 Le Goff (1974/1978) formulerade det på följande vis: ”Mentaliteternas historia arbetar på det
vardagligas och det automatiskas nivå. Den rör det som den individcentrerade historien inte
når, då den avslöjar det opersonliga i en individs tankevärld, det som Caesar och den siste av
hans legionärer, Ludvig den helige och bonden på hans domäner, Columbus och matrosen på
hans Caravelle har gemensamt” (s. 248).
13 Detta gjorde Le Goff (1974/1978:257) som menade att det vid sidan av de gemensamma
mentaliteterna kan finnas klassmentaliteter.
18