Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

för att förbättra den enskilda syndaren. Denna straffilosofi innebar en sorts
”stordriftsfördel”, men kunde också försätta läraren i en sårbar position genom
att straffet kunde granskas av hela klassen. Det andra sättet att straffa kallades det
hemliga straffet, och denna strafform – som av allt att döma har vunnit mark i
den senmoderna skolan – berövas läraren stordriftsfördelen men slipper att legitimera
sina omdömen inför elevkollektivet.
Skolan föregår framtiden
Till skillnad från sjukhuset, mentalsjukhuset och fängelset är skolan traditionellt
sett en plats som man endast kan gå i en enda gång i sitt liv. Skolan är en plats
där man börjar men inte slutar sitt liv. Kort sagt, skolan föregår för framtiden.
Detta kan ses som ett grundläggande kännetecken på skolan som är relativt
konstant över tid, men samtidigt går det att iaktta förändringar i synen på relationen
mellan samtid och framtid. I kapitlet ”Lidande och lycka i samtid och
framtid” hävdade jag att det går att urskilja tre typer av förberedelse: för evigheten,
samhället och lärande. Den tes som drevs var att skolan i minskande
utsträckning kommit att präglas av en framtidsförberedande kultur, vilket
minskat trovärdigheten i den gamla traditionen att skjuta upp lyckan till framtiden.
Relationen till framtiden diskuterades även i kapitlet ”Auktoritet”. Här
prövades tanken att skolans disciplinfråga blivit skolifierad, det vill säga att det
är disciplinproblem i skolan som i ökande utsträckning aktualiserar varför skolbarn
behöver fostras. Nyckelordet för dagens disciplindiskussioner är ”arbetsro”,
vilket är ett uttryck som fäster uppmärksamheten på miljön i skolan.
Förskjutningen från framtid till samtid illustreras även av hygienismen och
krispedagogiken. Båda stimulerades av att skolan är en stor del av samhället,
men för hygienismens del kunde detta framförallt skapa resonemang om att
skolhygien var viktig därför att alla vuxna en gång gått i skola. Om dessa
personer under sin korta, men obligatoriska skoltid fått en god hälsouppfostran,
så skulle de som vuxna kunna klara sig utan tuberkulos eller psykiska sjukdomar
(Ljunggren 1924). Krispedagogiken har växt fram under andra förutsättningar.
Det som stimulerar dess framväxt är inte att så många har gått i skola, utan att så
många går i skola. När olika kriser inträffar i ett samhälle, kommer sannolikheten
att skolelever drabbas att vara stor.
Trots att alltså skolan alltjämt förbereder för framtiden förefaller det som att
diskussionerna kring lärares omsorgs- och fostransroll blivit allt mer präglade av
ett samtidsorienterat synsätt. Denna förskjutning kan bland annat härledas till den
position skolan intar i dagens samhälle. Dels har gränsen mellan skola och samhälle
gjorts mer diffus genom tilltron till ett livslångt lärande. Dels har skolgången
kommit att inta en tidsmässigt stor del av alla människors liv. I ett samhälle
där de flesta går i skolan mellan 7–18 års ålder, många för att gå vidare till
universitetet, blir det mindre trovärdigt att tala om skolan som en förberedelse
223