Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

koren för lärares arbete måste vi också konstatera att denna ambition inte har
realiserats till fullo.
Min andra reservation mot Panopticonmodellen är att synliggörandet inte bara
utgår från läraren, utan även kan komma från eleven. Ett tema som har figurerat
handlar om det bara allt för synliga problemet. Detta skildrades först i avsnittet
om lögnen. Där hävdades att lärare av idag även ställs inför öppna provokationer,
i form av förhandlingar och ifrågasättanden.
Liksom det finns öppna normbrott finns det också mer eller mindre öppna sätt
att kommunicera lidande. Den tes som drevs i ”Intimiserad offentlighet” var att
detta är ett fenomen som blir mer sannolikt med den senmoderna skolans mer
informella relationer mellan lärare och elever. En möjlig konsekvens av denna
synlighet är att läraren inte ensam kontrollerar vad som synliggörs. Därmed
skapas också en oförutsägbarhet som hänger samman med att elevens möjligheter
att synliggöra sig själv, exempelvis i form av förtroenden i svenskuppsatser,
i loggboken eller i ett personligt samtal med läraren. Denna tendens är
förvisso inte oberoende av hur läraren samspelar med sin elev. Vissa lärare kan
bjuda in till olika förtroenden mer än andra lärare, men det förändrar inte att när
läraren väl har givit eleven vissa förutsättningar, så skapas en ökad oförutsägbarhet
när eleven till viss del själv för ordet.
I skolan är en minoritet i majoritet
Mötet mellan lärare och elever är i skolan ett möte mellan en (ibland flera) vuxen
och ett kollektiv av barn. Annorlunda uttryckt kan vi säga att skolan vänder på
det numerära förhållandet mellan vuxna och barn. Barn/ungdomar är i samhället
en minoritetsgrupp. I skolan befinner de sig däremot i majoritet. Att en minoritet
görs till majoritet är visserligen inte specifikt för skolan – samma princip gäller i
till exempel fängelset och mentalsjukhuset. Men i skolan har mötet mellan
individ och kollektiv en helt annan systematik och åskådlighet genom att
eleverna inte är isolerade i celler eller egna rum.
Att läraren möter ett kollektiv av människor är ett viktigt kännetecknen på
yrket, men samtidigt inte ett oföränderligt sådant. Som jag visat i ”Elevkollektivets
två krig” har bilden av skolklassens patologier genomgått en spektakulär
förändring från den enade till den splittrade skolklassen. Elevkollektivets roll har
också figurerat i andra kapitel. Det skolhygieniska projektet hade smittsamhet
som ett framträdande problem, vilket innebar att skolans kollektiva karaktär
ställde till problem. Inom krispedagogiken tycks emellertid denna problematik
överspelad. Även i kapitlet om skolstraffen var relationen mellan läraren och
kollektivet ett underliggande tema. Jag argumenterade där för att det går att
urskilja två principiellt skilda sätt att se på skolans straff. Enligt det första är det
viktigt att straffet är offentligt för att det ska kunna fylla funktionen att avskräcka
den övriga klassen. Utifrån ett sådant perspektiv är straffet inte nödvändigtvis till
222