Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

också mobbning inkluderats bland de normbrott som skolan skulle motverka
(Rådmark 1980; Källstigen m fl 1980).
För att förstå det speciella med mobbningsbegreppet måste vi först komma
ihåg att det utmanar den gamla tankefiguren om att skolans fostran främst syftar
till att inplanta en vertikal respekt – för lärare, föräldrar, Gud och fosterlandet.
De traditionella diskussionerna kring skolans fostran har vilat på en särskild
dualism: den mellan barn/vuxna. Denna dualism har också kunnat förstås i
termer av natur/kultur, fostrade/fostrare, elev/lärare. Här har själva utgångspunkten
för diskussioner om skolans fostran legat.
Det var dock en kontroversiell tankefigur. Vissa hyllade lydnadsmoralen,
andra kritiserade den sönder och samman. Ett uttryck för denna splittring återfinns
i en debatt om ”modern uppfostran” som fördes på 1940-talet i Svensk
lärartidning. I en artikel av Jan Fridegård brännmärktes det som kallades
”modern uppfostran”. Den kännetecknades enligt Fridegård av att de unga inte
längre fick lära sig att visa respekt för auktoriteter. Därmed hade de ”blyga, fina
barnen” försvunnit, och istället såg Fridegård idel tecken på disciplinupplösning
omkring sig. Ungdomarna klädde sig ”idiotiskt”, de var skräniga, de dansade
löjliga danser, och i hemmet visade de varken respekt för egendom eller
personer. Ett litet barn hade vid ett tillfälle försökt slå Fridegård i huvudet med
en hammare (Slt 1946/11:300).
Fridegårds inlägg bemöttes i två repliker. Enligt det ena var lydnad ett
honnörsord. Lydnad beskrevs som ett kultursamhälles ”fasta grund”, och barn
och vuxna tillskrevs vitt skilda egenskaper. Barn beskrevs som barbarer, som
själviska och hänsynslösa, medan de vuxna sades företräda hyfsningen,
bildningen och kulturen (Slt 1946/15:397). I det andra fördömdes Jan Fridegård.
Här underströks att vuxenvärlden skulle göra sig förtjänt av sin respekt.
Frimodiga barn var bättre än blyga barn som alltid gjorde vad de vuxna sa. ”Att
fordra respekt för auktoriteter av alla de slag är moraliskt underminerande, om –
vilket inte så sällan händer – dessa inte håller måttet” (Slt 1946/12–13:332).
Fostransdiskussionen kretsade alltså kring barnens relation till de vuxna, till
auktoriteterna. Utifrån denna grundläggande tankefigur kom vitt skilda åsikter att
formuleras.
I takt med att mobbning, kränkningar och sexuella trakasserier hamnat på
agendan förändras premisserna för skolans fostran. Den traditionella idén om att
fostran handlar om att uppmuntra till vertikal respekt, har kompletterats med idén
om horisontell respekt. Det går att urskilja två effekter av denna övergång från
vertikal till horisontell respekt.
För det första är horisontell respekt ett okontroversiellt ideal. Medan den vertikala
respektens ideal skapade våldsamma konfrontationer mellan olika ideologiska
läger är idag de flesta överens om att mobbning, det vill säga horisontell
respektlöshet, är ett stort problem som bör bekämpas. Såväl forskare, debattörer,
politiker, lärare som elever omfattar idealet om horisontell respekt. Det funda-
219