Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

slussa egentligen. Jag får fundera hur jag ska slussa vidare sen” (IP 10/2005).
När väl hjälp har införskaffats, är det dessutom inte säkert att den visar sig verkningsfull.
En lärare beskriver hur hon etablerade en kontakt mellan en självmordsbenägen
elev och kuratorn så här:
Och då kände ju jag att puh, hon är i säkra händer, nu liksom. Så förutom
att jag liksom alltid, försökt att se henne […] och, ”hur har du det?”, så
kände jag att nu är hon i alla fall inne i den här välsmorda maskinen som tar
hand om folk. Så långt efteråt så frågade jag henne bara: Hur har du det
nuförtiden egentligen? Och då säger hon: ”Äh nu är det skit igen. Nu är det
lika djävligt igen.” Och då blir man också så där: Nä-ä. Jag var så säker på
att bara hon kom in på det här med kuratorer och allting, så skulle det lösa
sig, blåögd som man är. Men det hade ju inte gjort det. Så, hon har det inte
bra (IP 7/2004).
Att skaffa stöd från elevvårdspersonalen visade sig i detta fall inte vara liktydigt
med att lämna över ansvaret, eftersom lösningen inte fungerade. Läraren
kommenterar att eleven idag är speciell för henne trots att hon inte längre är
hennes elev:
Jag försöker på nått vis att visa henne när vi ses att hon är speciell för mig.
Om det kommer ett gäng så är det henne jag hälsar på. Hej XX hur har du
det? Att hon ändå vet att jag bryr mig på nått sätt. Inte vet jag om det spelar
någon roll, men hon ser ut som om hon blir glad. Och då känner man ändå
att det är mitt ansvar på nått sätt att inte glömma bort det här. Jag kan ju inte
lösa hur hon har det hemma eller nånting. Ingenting kan man hjälpa till
med, men man kan ändå visa att det är någon som bryr sig. Att jag ser
henne. Och ändå känner man ju att man skulle vilja göra mycket mer, men
vad? Så det är lite svårt så där. Det är ju inte mitt jobb längre riktigt, men,
ja. Man tänker på det (IP 7/2004).
I just detta fall, och för just denna lärare, visade det sig att det var den personliga
relationen som kom att framstå som den centrala. Den professionella expertisen
räckte inte till. I andra fall kan stödet från elevvårdspersonalen uppfattas som
avgörande.
L: Vi har ju tur i den här skolan, att vi har ju i huset skolsyster, kurator,
psykolog. Och rektor. Den här kommunen har ju många småskolor. Så det
betyder att många skolor delar kurator och rektor och sånt. Men vi har dem
ju här. Och det är ju lyx. Riktig lyx. Man kan snabbt larma, om det är
någonting.
I: Vilken roll spelar denna personal?
L: En jättestor roll. Otroligt stor roll. Dels så spelar de ju en väldigt stor roll
för mig som lärare, att jag vet att dom finns. För att det är ju också en sån
213