Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

såsom det beskrivits av Levinas: ”Mitt ansvar kan jag inte avhända mig, ingen
skulle kunna ersätta mig. […] Jag kan träda i allas ställe, men ingen kan träda i
mitt ställe” (Levinas 1982/1993:117). Motsägelsefullheten bottnar i att det idag
samtidigt också finns en stark tilltro till en expertis som läraren inte anses ha.
Framväxten av olika typer av barndomsexperter, som rent fysiskt kan sitta i
skolan såsom kuratorer eller skolpsykologer, har understrukit att det finns en
kompetens som inte lärare besitter. I lärarhandledningen Lärarens arbete
(Löwenborg & Gíslason 2003:51 f) hävdas exempelvis att läraren ska undvika att
hamna i en terapeutisk roll, och istället lämna dessa uppgifter till professionellt
utbildad personal. 133 Denna balansgång mellan personligt och delat ansvar illustreras
av följande lärare:
212
I: Får man veta mycket om elevernas privatliv?
L: Mmm. En del berättar ju mer än andra naturligtvis, alla är ju olika. Men,
just med mentorseleverna så måste man ju ibland fråga, när man märker att
de är ledsna eller nånting, så vill man ju veta vad som har hänt, för man
bryr sig. Och då får man ju veta ibland en massa om pojkvänner som de har
tagit från varandra, och nån kanske har haft sex med sin pojkvän och borde
inte alls ha haft det, var alldeles för ung eller nånting. Alltså massa såna här
förtroenden då, som jag då måste bestämma mig för, är det här bara för
mina öron eller ska jag föra det vidare eller hur ska man göra (IP 7/2004).
När eleven informerar läraren om sin situation, uppstår kort sagt frågan om informationen
ska föras vidare eller inte. Ett sådant vidarebefordrande kunde tolkas
som en strategi för att minska samvetskval och känslor av otillräcklighet. Skulle
man dra tolkningen riktigt långt kunde man rentav betrakta det som en sorts flykt
från ansvaret (jfr Bauman 1993/2001), men det vore att förtiga att vidarebefordrandet
kan bottna i en genuin övertygelse att det är i elevens bästa att bemötas
av någon som har professionell utbildning. Det bör också betonas att det inte är
en enkel process att vidarebefordra information. Det kan – som i citatet ovan –
inkludera överväganden om andra ska dras in i processen eller inte. En annan
problematik handlar om vilka andra ”professionella hjälpare” som egentligen
finns tillgängliga. När ett riktigt allvarligt problem visar sig, kan frågan uppstå
om vem som egentligen har förmågan att hjälpa just den eleven: ”Det är så svåra
saker, om privatlivet. Och det är svåra saker, och då vet jag inte vart jag ska
133 Dessa terapeutiska inslag kan aktualiseras av att lärare möter elever med personliga, psykologiska
problem. Läraren bör dock nöja sig med att agera som pedagog i relation till dessa
elever: ”Terapeutiska inslag grumlar förhållandet till eleverna och det kan utvecklas till ett
beroende. Läraren riskerar dessutom att trampa in på alltför privata områden hos eleverna och
deras familjer, något som läraren och skolan inte har mandat att göra.
Psykoterapeutisk behandling ska i de fall det behövs ske utanför skolan av därtill utbildad
personal. Läraren är viktig för eleven i egenskap av pedagog och bör inte ringakta denna roll”
(Löwenborg & Gíslasson 2003:51 f).