Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

En andra skillnad mellan skolhygien och krispedagogik handlar om vilken
slags problem som fokuseras. Man kan säga att skolhygienen var inriktad på de
små problemen (som kunde bli större), medan krispedagogiken handlar om de
redan stora problemen. Skolhygienen lade fokus på tiden före eller i början av
sjukdomen. I motsats till föreställningen om att det bara är den fullbordade eller
långt gångna sjukligheten som ska behandlas, satte man fokus på sjukligheten i
dess linda. I en handledning i skolhygien sades det till exempel att tuberkulos
skulle behandlas tidigt eftersom det är ”lättare att stämma vattnet i en liten lugn
bäck än i en bred, häftigt rinnande ström” (Brinke 1934:38). Annorlunda uttryckt
var skolhygienens strävan att förhindra det lilla från att växa sig till det stora.
Med krispedagogiken är förhållandet omkastat. Det är nu tiden efter katastrofen
som ligger i fokus. Att kunna kväva lidandet i sin linda är här en praktisk omöjlighet,
snarare tar krispedagogiken vid precis efter det fullbordade lidandet.
Den tredje skillnaden handlar om det moraliska ansvar som läraren tilldelas i
mötet med sjuka eller sörjande barn, ett ansvar som hänger samman med vilken
roll skolan tilldelas i barnets tillfrisknande. I den skolhygieniska pedagogiken
betonades starkt värdet av att avskilja de sjuka från skolan. Detta snabba avskiljande
kunde motiveras med att eleven behövde läkarvård, men det kunde
också motiveras av hänsyn till de ännu inte smittade. Läraren blev här en central
aktör genom sin dagliga kontakt med eleverna, och därmed sin möjlighet att
snabbt identifiera om eleven var sjuk. I krispedagogiken betonas istället värdet av
att eleverna så snabbt som möjligt kommer tillbaka till skolan.
Skolan kan alltså ses som smittohärd respektive som läkande plats, en plats
som eleverna ska bort från eller tillbaka till. Vad innebär det för lärarens moraliska
ansvar inför den sjuka/lidande? Om vi håller oss till de officiella anvisningarna
om lärarens ansvar, innebär dessa två perspektiv att lärarens ansvar
skrivs fram på två olika sätt. Hygienismens tilltro till segregering innebar att det
inte fanns något uttalat krav på att läraren skulle visa den sjuka omsorg. Inom
krispedagogiken förs den sörjande in i skolan, vilket också föder fram andra krav
på skolans personal att bemöta denna.
Om vi däremot närmar oss de faktiska handlingar och tankar som lärare kan ha
haft i historien, är det inte säkert att skillnaden mellan de två perspektiven är så
stor i just detta avseende. Att det inte fanns några uttalade krav på att läraren
skulle engagera sig i elever som isolerats från skolan, förhindrar inte att de gjorde
det, till exempel i form av besök. Genom att det funnits en tradition av hembesök,
kan det ha fallit sig naturligt att hälsa på eleverna när de vistades utanför
skolan. Min empiri täcker inte in hur detta kan ha sett ut i praktiken. Ett par
exempel har jag dock funnit på lärares engagemang i sjuka elever. I Svårhanter-
och botten inte längre om att uppnå något ’bra’, utan bara om att förhindra det värsta.
Drömmen om klassamhället går ut på att alla vill och skall få en bit av kakan. Risksamhällets
mål är att alla ska skonas från giftet” (Beck 1986/2000:69).
203