Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Oavsett om skolan ses som en plats för läkande eller som en plats för lärande
är budskapet detsamma, nämligen att skolan är en plats som måste hantera elever
i kris. Det bör rimligen ses som en bakgrund till krispedagogikens framväxt. Om
skolan hade uppfattats som en olämplig miljö för människor i kris, eller om
skolan inte varit obligatorisk, hade knappast krispedagogiken fått ett lika kraftigt
genomslag. Sannolikt hade istället andra samhälleliga institutioner fått spela den
roll som skolan har idag.
Diskussion: sjukdom, sorg, modernitet
Nittonhundratalet inleddes med en kamp mot sjukdomarna och avslutades med
en kamp mot sorgen. Så skulle detta kapitel om övergången från skolhygien till
krispedagogik kunna sammanfattas. Att tala om en sådan förändring är förstås en
förenkling, en renodling av utvecklingstendenser. Dagens tal om elevers välmående
har inte fullständigt lämnat den modernistiska hälsoorienteringen, vilket
exemplifieras av kampen mot barnfetma. Det skolhygieniska projektet har
snarare kompletterats med en ny tradition, med ett nytt sätt att se på elevers välmående
och skolans ansvar inför detta. I det följande ska jag dock inte peka på
kontinuiteten utan diskutera vilka skillnader som finns mellan skolhygienen och
krispedagogiken.
Den första skillnaden har att göra med relationen till framstegstanken, eller
med andra ord: det moderna projektet. Både krispedagogiken och skolhygienen
är i en mening modernistiska. Båda genomsyras av uppfattningen att dagens
skolhygien/krispedagogik har kommit längre än gårdagens (t ex Fredriksson
1950:528–546; Dyregrov 2006:113). Men i ett annat avseende uppvisar de båda
perspektiven diametralt olika relationer till det moderna projektet. Kampen mot
de smittsamma sjukdomarna präglades av en tilltro till läkarvetenskapen, hälsoupplysning
och inte minst framsteget. Den andades förhoppningar om att det
elände som drabbade barn kunde minskas. Kampen handlade om att förebygga
sjukdomar snarare än om att vårda sjuka. Det är inte osannolikt att denna framtidsoptimism
kan ha påverkat innebörden i hälsoarbetet. Att vara lärare var
visserligen liktydigt med att konfronteras med sjuklighet, men läraren var samtidigt
delaktig i ett moderniseringsprojekt som syftade till att steg för steg minska
elevens lidanden. Sjukdomsarbetaren var en framstegsarbetare. Inom krispedagogiken
finns däremot ingen grogrund för en sådan attityd. Att vara lärare
handlar mindre om att utrota lidandet, och mer om att ha mod, mänsklighet och
kompetens att möta lidandet. 131
131 En liknande kontrast urskiljde Ulrich Beck (1986/2000) mellan klassamhället och risksamhället.
Medan det gamla klassamhället drevs framåt av en strävan mot jämlikhet vill man i
risksamhället framförallt uppnå säkerhet. Beck konstaterar att det är två helt olika visioner av
samhället. I det första fallet ser vi en positiv vision om att samhället ska förändras till det
bättre. I risksamhället är däremot tänkandet negativt och defensivt. ”Här handlar det i grund
202