Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Denna övergång från sjukdom till sorg har också konsekvenser för hur man
ser på elevens ”botande”. Själva ordet botande är i detta fall något malplacerat,
snarare handlar det om tröst. Logiskt nog är ”patologi-professioner” (läkare,
psykologer) inte längre självskrivna som hjälpare. Att ha en personlig relation till
den sörjande kan ses som viktigare än att ha en viss specifik professionell
kunskap:
200
I en svår sorgsituation i klassen kan det vara frestande att kalla in experthjälp.
I vårt samhälle har vi efterhand vant oss vid att det finns experter för
det mesta. Det kan vara ett bra stöd för dig att ha en präst, psykiater, skolpsykolog
eller någon annan resursperson i sorgearbetet. Ändå är det viktigt
att understryka att ingen av dessa som regel bör ersätta läraren som den
mest centrala ledaren av klassens sorgearbete. Du står i ett alldeles speciellt
förhållande till eleverna. Du känner till klassens utvecklingsnivå. De känner
dig och du känner dem, det är det mest avgörande. […] Sök gärna stöd hos
andra i en sorgsituation i klassen, men kom ihåg att ingen kan ersätta dig!
(Ekvik 1993:75).
Erfarenheter från Göteborgsbranden pekade i samma riktning. Skolverket
(2005:2) påpekar att många av eleverna ville tala med vuxna de kände sedan
tidigare, medan skolorna istället satsade på att förstärka elevvården. Värdet av en
personlig relation togs också upp i Rädda barnens specialnummer av tidskriften
Barn, som var helt ägnat åt 2004 års tsunamikatastrof. I en artikel berättas om en
elev som förlorade sin far under skoltiden, och som i skolan ständigt uppmanades
att gå till kuratorn (vilket hon inte ville) (Barn 2005:7). I en annan artikel intervjuas
psykologen Birgitta Jonasson, som konstaterar att man lätt tror att det
behövs kuratorer eller psykologer för att kunna utföra samtal med elever i sorg,
men att det i själva verket är nära relationer som behövs. Hon konstaterar att sorg
är en normal reaktion på en onormal situation, och att psykiatrin först aktualiseras
vid onormala reaktioner (s. 6). I en annan artikel kommenteras vad som
händer när läraren inte har en bra relation till eleven: ”Ibland kanske relationen
till den drabbade eleven inte är så bra. Då bör man utse en annan lärare som
ansvarig för just den eleven. Den sörjande är mycket lyhörd för skillnaden
mellan äkta och tillkämpad medkänsla” (s. 4). Kort sagt: att möta människor i
sorg ställer krav på medmänsklighet hos läraren. Det är inte i första hand den
professionella psykologiska kompetensen som betonas. Istället betonas att
läraren har goda personliga relationer med eleverna. 130
130 Övergången från sjukdom till sorg innebär dock inte entydigt en förskjutning från läkare och
psykologer till lärare. En annan tendens är att prästerna åter kommit att spela en roll i skolan.
Präster skriver krisböcker (Ekvik 1993; Rehnstam 2002) och kan vara en del av skolors
krisgrupper (se Nordblom & Rahm 1996:51). Det är en utveckling som på ett intressant sätt
speglar skolans utveckling. Runt förra sekelskiftet övertog läkarna rollen som auktoritet från
prästerna genom den framväxande skolhygienen (jfr Hammarberg 2001). Runt det senaste
sekelskiftet ser vi återigen att prästerna görs aktuella.