Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

klassen” (Nordblom & Rahm 1996:37). Denna minnesstund kan innehålla
minnesord av klassföreståndaren, diktläsning, stilla musik (ibid). Olika typer av
ritualer och symbolhandlingar framhålls ofta som centrala. Det kan vara att
smycka en död elevs bänk, att delta vid begravningen, att göra besök på olycks-
eller katastrofplatsen, att göra rituella markeringar vid födelsedag, dödsdag eller
första högtiden efter dödsdagen (Dyregrov & Raundalen 1995:145 f). Det kan
även vara bisättning (att se den döda i kistan), närvaro på begravning (Rehnstam
2002), att inrätta en minnesplats och att ta fram en kondoleansbok (Skolverket
2000a:17).
Krispedagogiken kan ses som en kritik av ett modernt nedtystande av döden i
allmänhet. Men den kan också ses som en kritik av en särskild form av tystnad:
den mellan generationerna. Lars H Gustafsson (2006) exemplifierar med ett eget
skolminne av en man som tagit livet av sig. Skolans samtliga elever ser ambulansen
köra förbi skolan, och spekulationerna tar fart. Samtalen förs dock inte
mellan lärare och elever.
Under säkert en veckas tid är självmordet det dominerande samtalsämnet
bland oss barn. Men inte vid ett enda tillfälle hör jag någon vuxen kommentera
händelsen, än mindre inleda något samtal med oss eller lyssna på någon
av våra frågor (Gustafsson 2006:20).
Krispedagogikens kritik av nedtystandet riktar uppmaningar till läraren. Det
handlar om att ha mod att tala om det svåra, och det handlar om att ha tillräckligt
stor flexibilitet att ändra sin undervisning och sätt att vara när en kris eller
katastrof inträffar. Men även om krispedagogiken handlar om plötsliga händelser
som hanteras när de har inträffat, så ser vi också en betoning av att man har
beredskap, exempelvis i form av att skolan har en beredskapsplan för kriser
(Dyregrov 1994). Skolverket (2000a:40 f) föreslår en mängd olika sätt att förbereda
sig på. Det handlar om att göra en krisplan, skaffa sig kunskap, att knyta
nätverk, att tänka igenom det praktiska. Det kan handla om simuleringsövningar
för lärarna. Skolverket föreslår även att skolan kan ha en krislåda med duk, ljusstake,
ljus, tändstickor, kondoleansbok, dikter, och ett band med lugn musik.
Krisen aktualiseras så att säga innan den har skett – inte för att förebygga den,
utan för att så bra som möjligt kunna bemöta den.
Friskt lidande: sorg
För att förstå hur lärarens roll skrivs fram inom krispedagogiken, måste vi ta
hänsyn till arten av lidande som lyfts fram i diskussionerna. Det är uppenbart att
krispedagogiken uppvisar en problembild som skiljer sig från skolhygienens
problembild. Där fanns det ett patologiserande förhållningssätt till elevens
lidande. Lidandet bekämpades genom att sjukdomar bekämpades. Den senmoderna
krispedagogikens centrala begrepp är emellertid inte sjukdom, utan sorg.
199