Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

tidiga 1900-talet, verkar det som om krispedagogiken säger något om slutet av
1900-talet.
Frågan är bara vad. I det följande ska jag redogöra för några särdrag hos krispedagogiken.
På vilka sätt representerar den något nytt? Vilka typ av förväntningar
riktas mot lärare? Genomgående kommer jag i denna analys att kontrastera
krispedagogiken med den tidigare skolhygienen. På så sätt blir det lättare att
se på vilka sätt krispedagogiken lyfter fram nya sätt att närma sig lärarens ansvar
för barn som på olika sätt är sjuka och/eller utsatta.
Att tala
Krispedagogiken uppmärksammar skolans ansvar vid dödsfall. Den tycks delvis
bryta med den inställning till döden som Philippe Aries (1974/1994) menade
hade utvecklats under 1900-talet i västerlandet. Aries beskriver vad han kallar en
dödsrevolution (s. 91), som bestod i att döden, som en gång var allestädes närvarande,
i det moderna samhället började förtigas: ”Death, so omnipresent in the
past that it was familiar, would be effaced, would disappear. It would become
shameful and forbidden” (s. 85). Handhavandet av döden blev en fråga för
experter, för specialiserade institutioner och därmed avskilt från vardagslivet.
Den senmoderna krispedagogiken kan ses som ett försök att bryta med denna
moderna tabubeläggning av döden. En dominerande tankefigur inom krispedagogiken
är att kriser och katastrofer ska uppmärksammas. De ska inte trängas
bort, ignoreras, förminskas eller förtigas. ”Det absolut värsta är att inte säga
någonting alls, att låtsas som om ingenting har hänt. Man ska inte släta över
sorgen”, säger skolprästen Marie Rehnstam (Skolvärlden 2004/15:2). I förordet
till Beredd på det ofattbara – om krisberedskap och krishantering i skolor (Skolverket
2000a), skriver Mats Ekholm och Maria Mindhammar: ”Det kan vara
svårt att veta vad man ska göra. Man kanske undviker att tala om det som har
hänt, för att man tror att det är bättre att låta det vara. Det är det inte. Den som är
drabbad behöver dela sina känslor med andra.”
I olika skrifter om krishantering i skolan ges råd över hur man kan göra för att
tala om sorg. Steinar Ekvik (1993) beskriver exempelvis hur man kan skapa
samtal i klassen om en elev plötsligt har dött. Eleverna kan få svara på enkla
frågor av typen var man befann sig när man fick veta att nn dött, hur man fick
reda på det, hur man reagerat. Att på detta sätt uppmuntra eleverna att dela med
sig av sina tankar och känslor har flera positiva effekter, eleverna får exempelvis
hjälp att ”sätta ord” på sin upplevelse, man ”slipper den dåliga upplevelsen av att
inte tala om det som upptar allas tankar”, och även de slutna och tysta eleverna
får hjälp att ”klä sina känslor i ord” (Ekvik 1993:15).
Klassamtal och minnesstunder rekommenderas som sätt att ge utrymme åt
kriser i skolan. ”[D]et är viktigt att kamraterna får tillfälle att berätta hur man
minns sin vän. Det är vid detta tillfälle lämpligt att ha en kort minnesstund i
198