Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

metoder och förhållningssätt, vilket ger dem kraft och mod att gå in i ett
barns sorg som en medmänniska (Dyregrov & Raundalen 1995:9).
Att det hade skett en förändring blev också tydligt i samband med tsunamikatastrofen
2004. Skolor mobiliserade nu den krisberedskap som de sedan en tid
tillbaka rekommenderats att utveckla. Skolans hanterande av tsunamikatastrofen
kom också att utvärderas av Skolverket, som menade att skolan hade skött sig bra
(Skolverket 2006a).
Att krispedagogiken representerar en ny inriktning blir också tydligt vid en
hastig jämförelse med hygienismen. Dess inriktning låg, som vi sett, på det förebyggande
arbetet. Väldigt lite skrevs, av förklarliga skäl, om lärarens ansvar
inför barn som redan drabbats av en sjukdom. Vad gäller insatser när ett barn
drabbats av olika typer av katastrofer, fanns heller ingen debatt. Vad som skedde
i praktiken är svårare att få kunskap om – där får vi använda oss av sporadiskt
uppdykande uppgifter i källor. Så här beskriver en lärare ett läroverks agerande i
en krissituation på 1950-talet:
Lärarna var kunniga och de flesta hade doktorerat. Stämningen var lättare
än i gamla traditionella skolor men respekten stor för rektor och lärare. Det
fanns fortfarande inga skolsköterskor, kuratorer och psykologer, så när realskoleelever
från Grängesberg en morgon dödades i en rälsbussolycka, var
det ingen som tänkte på krissamtal med deras vänner bland eleverna
(Nordiska museets arkiv, KU 17572, född 1937).
I krispedagogiken synliggörs en rad fenomen som tidigare inte var framträdande
i talet om det utsatta barnet. Bland de fenomen som tas upp är: elevs, eller elevers
anhörigas dödsfall till följd av olyckshändelse, mord, självmord eller svår sjukdom;
misshandel, våldtäkt, bombhot, eller att en elev eller dess föräldrar utsätts
för skada. Händelser av denna art är, enligt Dyregrov och Raundalen (1995:123),
situationer som kan uppstå under ett vanligt läsår. Mer sällsynta händelser är att
en lärare avlider eller skadas svårt; dödsfall under skolresa eller utflykt; naturkatastrofer
i skolans närhet; andra större olyckor i lokalsamhället; brandexplosion,
förstörelse eller vandalisering i skolan; oro hos olika befolkningsgrupper,
terrorism och gisslandramer (s. 123 f). Andra problem som nämns i
krislitteraturen är mobbning, kidnappning av barn och incest (Andersson &
Ingemarsson 1994). Genom att dessa fenomen kommit att synliggöras har också
förväntningarna på skolan och lärare understrukits. Det innebär inte att skolan
över en natt har fått nya uppgifter, men att ansvaret för vissa typer av utsatthet
har tydliggjorts.
Denna krispedagogik kan betraktas som ett tidssymptom. Att det talas så
mycket mer om kriser och katastrofer idag säger något om rådande förväntningar
på skolan och dess personal, och om den innebörd som läggs i att verka för
elevernas välbefinnande. Om det skolhygieniska projektet var utmärkande för det
197