Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Krispedagogik: att hantera lidandet
Drömmen om den friska, lyckliga och nyttiga framtiden som uttrycktes under
tidigt 1900-tal slog bara delvis in. I takt med att smittsamma sjukdomar jagats
undan har nya typer av problem hamnat på agendan. I det följande ska jag rikta
uppmärksamheten mot ett fenomen i den senmoderna skolan: krispedagogik.
Under 1990-talet kom det att talas allt mer om hur skolan ska hantera kriser och
katastrofer. En strid ström böcker i ämnet har kommit ut, de flesta av handbokskaraktär.
Boktitlar som Skolan och elever i sorg (Ekvik 1993), När klassen
berörs av dödsfall (Rehnstam 2002) och Beredskapsplan för skolan. Barn i sorg
(Dyregrov 1994) ger en antydan om vad den nya problematiken kretsar kring. 129 I
den lärarfackliga pressen har det skrivits artiklar, dels om enskilda dödsfall (Sv
2002/1:16–20; 2004/15:2–4 Lt 2003/7:21–24), dels om de tragedier som berört
flera elever – Göteborgsbranden och 2004 års tsunamikatastrof (Sv 2003/17:22–
24, 2005/1:8 f; Lt 2005/1:4; Sv 2005/2:6). Ord som sorg och kris har på det sättet
blivit en del av det pedagogiska samtalet. Under 1990-talet föddes vad som kan
kallas för krispedagogik.
Denna flora av böcker och artiklar med kris- och sorginriktning, torde inte
vara isolerad från rådande attityder till skolans ansvar. I boken Sorg och omsorg
(Dyregrov & Raundalen 1995) hävdas att det skett betydande attitydförändringar
i skolans värld bara sedan 1980-talet. Författarna exemplifierar förändringen med
de reaktioner de under en kurs på 80-talet fått från skolledare, som fått diskutera
det fiktiva exemplet om en pojke som förlorat sin bror i en trafikolycka. Uppgiften
bestod i att diskutera skolans beredskap inför det inträffade. Dyregrov och
Raundalen fann då skolledarnas reaktioner ”chockerande”:
196
Inte en enda av de skolor som var representerade på kursen hade någon som
helst planering för detta. I brist på en sådan plan gömde sig skolledarna
bakom fraser som att det var bäst att Roger fick vara i fred och att skolan
”ska vara en fristad för barn i sorg” – dvs man ville inte göra någonting.
Sedan dess har det skett en markant förändring i positiv riktning. Våra
erfarenheter på senare tid av möten med en mängd lärare, både på kurser
och i andra sammanhang är entydiga. Lärarna skaffar sig kunskaper och
129 Andra böcker som publicerats är till exempel Kris och katastrof – en handbok för skolan
(Andersson & Ingemarsson 1994), När det krisar i skolan. En handledning vid kris och
katastrof (Nordblom & Rahm 1996), Vad gör vi i skolan när det händer? Om krisberedskap
(Allmänna barnhuset 1993), Sorg och omsorg (Dyregrov & Raundalen 1995), När barn
sörjer. Ett material för personal inom förskola, skola och kyrka (Svenska kyrkan 1996), Ett
andetag djupt är livet – om musik i sorg. Ett idéhäfte för skolan (Ehlin 1996), Beredd på det
ofattbara. Om krisberedskap och krishantering i skolor (Skolverket 2000a), Kraft i kaos. En
rektors erfarenhet och tankar om det som inte fick hända men ändå hände (Tergil 2003), När
det värsta händer. Om krishantering i förskola och skola (Myndigheten för skolutveckling
2006).