Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Smitta, segregering och omsorgen om kollektivet
Det skolhygieniska projektet var alltså starkt inriktat på förebyggande åtgärder.
Samtidigt kunde inte hygienismen enbart begränsa sig till tiden före sjukdomen.
När en smittsam sjukdom hade nått en skolklass var det viktigt att agera snabbt.
Centralt var att hindra vidare smittspridning, och därför kom avstängningen att
bli en viktig åtgärd. Under flera decennier fanns särskilda anvisningar för hur
länge en elev skulle vara avstängd från skolan om den drabbats av olika sjukdomar
såväl i lärarhandledningar som i mer specifikt skolhygieniska skrifter. Det
betonades även att den smittade inte fick återvända till skolan förrän denne bevisligen
var frisk (se exempelvis Warfwinge 1899; Hildinger 1923:57–62; Medicinalstyrelsen
1933, 1951; 1958 års läroverksstadga § 64).
En särskild svårighet bestod i att stänga av eleven innan denna börjat smitta
övriga kamrater i klassen. Läraren behövde därför vara uppmärksam på elevens
hälsa för att tidigt kunna urskilja tecken på sjukdom:
Ett framgångsrikt bekämpande av de smittsamma sjukdomarna i skolorna är
väsentligen beroende på ett tidigt igenkännande av sjukdomsfallet samt på
den skyndsamhet, varmed åtgärder vidtagas för isolering av smittkällan.
Ifråga om åtgärder mot smittspridning bör läraren hava sin uppmärksamhet
riktad på barnens hälsotillstånd. Förefinnes misstanke på smittsam sjukdom,
avstänges lärjunge omedelbart från undervisningen. I vissa fall bör även
friska barn från hem, där smittsam sjukdom inträffat, avstängas från skolan
(Medicinalstyrelsen 1933:2). 126
Avstängningen var inte en av flera påbjudna åtgärder som riktades mot den
smittade eleven. Det var den enda. Med andra ord fanns det inga anvisningar om
hur en lärare kunde ta hand om den smittade eleven. Det centrala var inte att
stödja en sjuk människa, utan att hindra att dennes smitta drabbade fler. Man
skulle kunna säga att det kollektiva välmåendet stod i centrum.
Fokuseringen på kollektivets intressen bidrog till ett särskilt sätt att se på
sjukdom: att hålla sig frisk blev mer än en individuell angelägenhet. Genom att
sjukdom smittade, och genom att individen kunde påverka sin egen hälsa och
smittsamhet (genom att sköta sin personliga hygien och i övrigt leva sunt), var
individens hälsa inte bara ett individuellt intresse utan ett samhälleligt intresse
som individen kunde ställas till svars för. Så kunde man anse att undervisningen i
hälsolära hade till uppgift att ”uppfostra individen att känna ansvar mot medmänniskor
i den sociala gemenskapen och på så sätt förhindra, att farliga epidemier
sprides” (Slt 1945/25:733). Snarare än att handla om ett enkelt botande av
126 Formuleringen ansågs förmodligen inte tillräckligt tydlig. I den tredje upplagan av anvisningarna
är betoningen starkare: ”Det är därför av synnerlig vikt, att icke endast skolläkare
och skolsköterskor utan även lärarpersonalen har sin uppmärksamhet fäst på elevernas hälsotillstånd,
på sätt, som stadgas i SFS 585/1944 8 § mom. a.” (Medicinalstyrelsen 1951:4).
191