Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

idraga därigenom till en bättre hygien” (Ljunggren 1924:19). Detta kunde
exempelvis bestå i att vägra dricka det kaffe som föräldrarna envisades med att
servera barnen (Ljunggren 1924:22). Denna obrutna informationskedja förutsatte
inte några fysiska möten mellan informationens upphovsman (läkaren) och informationskedjans
slutpunkt (föräldrarna): ”Deras föräldrar såg jag icke mycket till,
men då jag förhörde mig med barnen, fick jag erfara, att de lyckats genomföra
betydande hygieniska förbättringar i hemmen” (ibid). Tilltron till informationens
kraft var således stor: trots att den färdades i flera led förväntades den överleva.
125
Denna tro på upplysning kombinerades med en tro på beteendeförändringar.
För att kunskaperna skulle få en praktisk betydelse var det centralt att de kunde
omsättas i handlingar, i så kallade goda vanor. Kunskapen skulle komma till
användning, det var hela poängen. I en artikel i Social-medicinsk tidskrift menade
exempelvis Dr Vilhelm Nasiell (1939) att kunskaper om hur smitta sprids måste
kompletteras med vanan att tillämpa kunskaperna i praktisk handling. Vanans
betydelse illustrerade han med att även läkarkollegor varit oförsiktiga med sitt
hostande och nysande. En halsläkare hade till exempel nyst en annan halsläkare
rakt i ansiktet i en hiss, varpå den senare blivit drabbad av halsfluss och ledgångsreumatism
som följd. Exemplen visar enligt Nasiell att kunskap inte är
tillräckligt, utan att ”vanebildandet är det avgörande. Man måste alltså börja
mikrobjakten med barnens uppfostran” (Nasiell 1939:81). Ljunggren uttryckte en
liknande tanke på följande vis:
190
Det är därför den moderna skolbarnshygienens viktigaste uppgift att i
skolan, där landets uppväxande ungdom är samlad på en plats under många
år, träna barnen till att antaga hygieniska vanor, som kunna bli så fast
förankrade, att de vara för hela livet, och genom barnen kunna vi överföra
kunskapen om de viktigaste hälsofaktorerna till hemmen. Näringsproblemet
är icke något ekonomiskt utan ett upplysningsproblem, ty vad födan beträffar,
är det den enklare och billigare vi åstunda, och luft och sol kosta
ingenting (Slt 1929/29:576 f).
Skolans hälsoundervisning var på detta sätt inte bara inriktad på ”utanläxor”,
menade Ljunggren, utan ”att lära barnen leva sunt”. Detta gav i sin tur läraren en
viktig roll, eftersom det bara var läraren som kunde ”hygieniskt träna barnen”
(Slt 1929/29:578).
125 I Skolbarnens hälsouppfostran berättar C. A. Ljunggren (1933) om hur skolbarn kan lära
sina föräldrar att leva hygieniskt. Exempelvis berättas om en flicka som skrivit en uppsats om
frisk luft. Hennes far läste den och sade till henne: ”Jag har läst din uppsats mycket noggrant.
Den var intressant, där stod mycket, som jag inte hade reda på, och nu ska vi ställa om, att vi
få frisk luft i våra sovrum” (s. 44).