Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

vuxna åldern, härrör från en infektion i barnaåren […]” (Ljunggren 1924:24).
Här kunde ekonomiska argument anföras. Att inrikta sig på barnens hälsa var ett
sätt att sörja för nationens framtida välstånd:
Jag för min del betraktar det som en mycket dålig ekonomi av staten att
bara bygga nya vårdanstalter för tuberkulos i dess senare stadier, nya
sinnessjukanstalter och anstalter för gamla neuroser, vilka numera kräva en
oerhörd stor personal och oerhörda årliga kostnader, i stället för att åtminstone
försöka att med kraft angripa dessa sjukdomar i de tidigare stadierna
med hopp om att kunna stävja deras utveckling.
Enligt min uppfattning kommer framtiden att visa, att vi därför icke
hava något bättre instrument än skolan, ty här hava vi hela den uppväxande
generationen samlad på en plats, där vi hava det mest gynnsamma tillfälle
till att kunna uppspåra och söka avhjälpa dess fysiska och andliga brister
[…] (Ljunggren 1924:28).
Att på detta sätt arbeta profylaktiskt var dock inte okontroversiellt. Det var inte
alltid föräldrarna gav erforderligt stöd:
Mitt arbete att avhjälpa barnens defekter blev bristfälligt, därför att
föräldrarna skickade till mig endast ett fåtal av de barn, som jag uttagit i
och för medicinsk eller operativ behandling. Ja, t. o. m. barn, som noggrannt
skulle undersökas eller röntgenfotograferas, kommo icke, och detta
trots att lärarna påminde föräldrarna och behandlingen var kostnadsfri.
Anledningen härtill var den, att barnen icke gärna själva ville komma och
föräldrarna tyckte det vara onödigt att sända av dem, då de ej voro riktigt
sjuka (Ljunggren 1924:20).
Varför bota den som inte är sjuk? tycks ha varit en fråga som det profylaktiska
projektet utmanade.
Ett praktiskt upplysningsprojekt
Det förebyggande arbetet var inte begränsat till att motverka smittspridning i
skolans lokaler. För att kunna arbeta förebyggande var kunskaper centrala, inte
bara hos läraren, utan hos elever och deras föräldrar. Denna tilltro till information
uttrycktes exempelvis av professorn A. Lichtenstein (1947:206) som menade att
de medicinska kunskaperna var bristfälliga i samhället. Detta kunde ta sig uttryck
i en skeptisk inställning till den medicinska vetenskapens syn på sjukdom. ”Jag
tror inte på smitta” var en inställning, som behövde bekämpas. Folket behövde
kunskaper om de egentliga orsakssambanden, och här kunde skolan få spela en
central roll.
Det handlade inte bara om att informera och förändra barnen. Informationskedjan
förväntades löpa från läkare till lärare, från lärare till elev, och sedan
vidare till föräldrarna. ”Sedan berätta de [eleverna] sina lärdomar i hemmen och
189