Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

till att eleverna inte satt i tvåmansbänkar utan att det fanns ett avstånd mellan
bänkarna på 40 centimeter (Gedda 1947:466 ff). 123
Listan över smittobekämpande strategier kunde göras längre. Det som dock
förenade de olika strategierna var en grundläggande ambition: att sjukdomar och
dödlighet skulle förebyggas. Man diskuterade inte i nämnvärd utsträckning
åtgärder för att en elev skulle kunna tillfriskna. Det låg i linje med hur man generellt
såg på skolans sjukvårdande uppgifter. Skolan var en plats för förebyggande
av sjuklighet, inte för traditionell sjukvård. 124
Bild 11. Vatten som inte sprider smitta. Ur Svensk lärartidning (1930: 287).
Att det förebyggande arbetet stod i centrum innebar också att framtiden kom att
bli ett viktigt argument för skolhygienen. Så kunde till exempel kampen mot
tuberkulosen motiveras utifrån de stora ekonomiska vinster samhället skulle göra
om det valde att satsa på att bekämpa den redan i skolan. Skolläkaren C A
Ljunggren betonade att tuberkulosen skulle uppspåras redan i början av skoltiden.
”Detta därför att man numera känner, att den lungsot, som uppträder i den
123 Även Wirgin (1939) förespråkade enpersonbänkar, som skulle ha ett visst minimiavstånd.
Tvåpersonbänkarna var inte lämpliga i en hygieniskt inriktad skola. ”För att minska faran för
smittans spridning från en sjuk elev till friska barn böra dessa icke komma för nära varandra.
[…] Avståndet mellan eleverna i sidled bör vara minst 1 och helst 1,5 meter räknat från näsa
till näsa. Avståndet borde aldrig få understiga 0,75 m. […] Klassrummets väggar böra för att
kunna tvättas på sina nedre, för elevernas fingrar mest utsatta delar, vara oljemålade till en
höjd av 1,5–2 m från golvet” (Wirgin 1939:366 f).
124 ”Skolhälsovården har till ändamål att bevara elevernas hälsa och fostra dem till sunda
levnadsvanor. Den hälsovårdande verksamheten skall främst vara av förebyggande natur och
ej innebära sjukvård i egentlig mening” (1958 års folkskolestadga, 118 §). Ljunggren menade
dock att det förebyggande draget var kännetecknande för den nya formen av skolhygien.
”Den gamla skolbarnshygienen gick ut på att taga reda på barnens defekter och söka avhjälpa
dem och nådde sin höjdpunkt i polikliniker, som ju endast kunna finnas i större städer. Den
nya strävar efter att förebygga defekterna” (Slt 1929/29:577).
188