Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

domar. Skolan måste därför göra allt vad den kan för att skydda barnen,
som äro särskilt mottagliga upp till 10-års-åldern (Hildinger 1923:58).
Difteri beskrevs som ”en ännu allvarligare sjukdom”, som tidigare haft en dödlighet
på 50 procent (Hildinger 1923:59). De smittsamma sjukdomarna innebar
med andra ord att institutionen skolan var en farlig plats att vistas på. Under
riktigt olyckliga omständigheter kunde man dö av att gå i skola.
I de flesta fallen var det inte så allvarligt. I Handbok i hygien för lärare vid
våra folk- och småskolor redovisades situationen så som den tedde sig på 1930talet
(Brinke 1934). Förkylningssjukdomar var överlägset vanligast: dessa omfattade
cirka 96 procent av alla smittsjukdomar som förekom i skolor (s. 5). Men
även om relativt banala sjukdomar var de vanligaste, så skapade även de en
allvarligare problematik. Dels kunde de leda till följdsjukdomar. Dels kunde
ofarliga sjukdomar uppvisa liknande symptom som mer allvarliga och potentiellt
dödliga sjukdomar. Det som endast föreföll vara feber, förkylning eller diarré
kunde visa sig vara ett atypiskt fall av barnförlamning (s. 17). Det fanns alltså i
teorin en skarp uppdelning mellan dödliga och icke-dödliga sjukdomar, men i
praktiken tycks det ha varit en glidande skala mellan banala och allvarliga
symptom. Därför fanns det anledning att ta även mer banala sjukdomar på allvar.
Profylax
Givet denna situation, hur kan hygienismens kamp mot sjukdomar och dödlighet
beskrivas? Vilka konkreta tekniker fanns för att bekämpa smitta, och går det att
identifiera någon övergripande strategi? I Medicinalstyrelsens råd över hur
skolan skulle hantera smittsamma sjukdomar gavs ett flertal konkreta råd. Det
kunde handla om att uppmana eleverna att hålla näsduk för mun och näsa vid
hostning eller nysning, och att placera hostande elever på de främsta bänkarna.
Att sörja för god hygien i lokalerna genom skurning och våtsopning, genom god
ventilation och genom regelbunden vädring av klassrummet. Att tillhandahålla
rent dricksvatten, gärna i form av drickfontäner, så att eleverna inte behöver
samsas om samma drickskärl. Att skapa möjligheter till god handhygien, och god
hygien vid avträdena. Att känna till barnens sjukdomshistorik, och att anmäla
barn som misstänks vara sjuka till skolläkaren. Att rengöra smittade elevers bänk
och omgivande golvområde grundligt. Att stänga av smittade elever, samt i vissa
fall friska elever som kommer från hem med smitta (Medicinalstyrelsen 1933, jfr
även Warfwinge 1899 för liknande råd). 122 Barnen kunde också uppmuntras att
aldrig andas med öppen mun (Ljunggren 1933:37). I klassrummet kunde man se
122 Medicinalstyrelsens anvisningar presenterades i ett referat i Svensk lärartidning, och fick på
så vis en stor spridning (Slt 1933/42:978).
187