Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

10. Från skolhygien till krispedagogik
De två föregående kapitlen har handlat om processer som inverkar på lärares
ansvar inför elevers välmående. Tesen har varit att skolans ökade nutidsinriktning
och intimisering har bidragit till att lyfta fram elevers lidande som ett
ansvar för lärare att förhålla sig till. Detta kan dock nyanseras. Jag vill inte driva
tesen att skolan över en natt har förvandlats till ett sorts lyckoprojekt, allt mer
inriktad på att kompensera elevers olika svårigheter. I detta kapitel kommer jag
istället att visa på utvecklingen av två olika ”lyckoprojekt”, två olika sätt att
uppmärksamma skolans ansvar för elevers välmående. Från 1900-talets första
hälft kommer jag att skildra skolhygienen, och från 1990-talet det som kan kallas
för krispedagogik.
Utgångspunkten är att lidandet inte ska förstås i singularis. I olika tidsperioder
lyfts olika typer av problem fram som elever kan vara drabbade av. Lidandeproblematiken
ändrar karaktär både rent faktiskt och i form av att uppmärksamheten
kring angelägna problemområden ändras. Med dessa förändringar
följer också ändrade idéer om hur skolan och läraren kan arbeta för elevers välmående.
Vad dessa förändringar består i är temat för detta kapitel.
Skolhygien: att utrota lidandet
Välmående är inget nytt ideal för skolan. Sedan länge har man uppmärksammat
olika typer av hälsoproblem bland eleverna. I en klassisk studie från 1880-talet
undersökte Läroverkskommittén hälsotillståndet hos läroverks- och flickskoleelever.
Resultatet pekade på ett allt annat än gott hälsotillstånd. Allt för många
led av sådant som bleksot, huvudvärk, närsynthet och ryggradskrökningar (Palmblad
1990:95).
Skolhygien var det begrepp som länge användes för att beskriva arbetet för
välmående och hälsa i skolan. Som ordet antyder präglades det skolhygieniska
projektet av en hög värdering av renlighet. Detta blev särskilt tydligt i folkskolan
där kampen mot det smutsiga barnet kunde ses som ett led i en utveckling mot ett
jämlikt samhälle. Läkaren Siri Wikander-Brunander betraktade det hygieniska
projektet som framgångsrikt (”en av de viktigaste förutsättningarna för utjämnandet
av klasskillnaden”) även om det ännu år 1931 fanns kvar skolor som
präglades av ”den obeskrivliga odör, som man skulle vilja kalla folkskoleluft”
(Wikander-Brunander 1931:233). 120
120 Hon påminner oss därmed att det skolhygieniska projektet också hade att göra med avsmaken
mot dofter. Att skapa ett rent klassrum var liktydigt med att bekämpa illaluktande
klassrum. För en spännande genomgång av lukternas historia, och hur känsligheten för lukter
förändrats i Frankrike, se Corbin (1982/1986). Strävan efter att skapa ett mindre luktande
185