Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

det sannolikt att sättet att använda loggboken också avspeglar den allmänna
relationen mellan lärarna och eleverna i dessa klasser, som i sin tur görs mer
sannolika i en kultur som uppmuntrar människors rätt att tala om sina privata
problem.
Att loggboken kom att förändras från ett renodlat pedagogiskt verktyg till att
bli en sorts offentlig dagbok för vissa elever, framstår som en betydelsefull utveckling
mot bakgrund av den position som dagboken traditionellt har haft
såsom individuell ventil för olika typer av grubblerier. Traditionellt har dagboken
kunnat förstås som ett privat rum, avskuret från all kommunikation, såsom det på
1970-talet beskrevs i boken Klassföreståndarskap:
182
Vid övergången till puberteten upptäcker barnen problem i sitt eget inre.
Därför behövs förståelse och vägledning som aldrig förr. Man skulle vänta
sig att de unga gick till sina föräldrar eller lärare för att få råd och upplysningar,
men detta händer inte så ofta. Ungdomarna blir skygga för de
vuxna och väntar sig kanske inte att finna förståelse. Man anförtror sig
hellre till en god vän eller en dagbok (Lindh 1971:55, min kurs).
Dagboken beskrevs med andra ord som ett substitut för personliga kontakter med
lärare och föräldrar, medan loggboken är just ett sätt att etablera en social
kontakt. Dagboken är en privat, icke-social företeelse. Vissa är försedda med lås,
och att utan tillstånd läsa någons dagbok är att bryta mot ett mycket starkt tabu.
Att skriva loggbok är däremot att kommunicera, och den lärare som glömmer att
läsa kan förvänta sig elevkritik: ”Om det är någon man har missat blir de ju
jätteupprörda. ’Har du inte läst?’ Då blir de upprörda” (IP 2/2003).
Dagböcker har traditionellt sett varit hemliga rum för privata funderingar, men
det har också förekommit att forskare fått ta del av dem. Charlotte Bühlers bok
Ungdomens själsliv (1921/1938) baserades på ungdomars dagböcker. Genom att
hon fått tillgång till texter som var avsedda för privat bruk kunde hon måla upp
en annorlunda bild av ungdomstiden än den gängse. I kontrast till föreställningen
om ungdomen som en lättjans och sorglöshetens tid, beskrevs ungdomstiden som
präglad av ensamhet, melankoli och självförakt. 118 Bühlers undersökning illustrerar
tre saker. För det första visar hon att kommunikation kan förändra bilden
av den andra. Den på ytan glada personen kan uppvisa en annan bild i exempelvis
en dagbok. För det andra påminner hon om att denna kommunikation inte
alltid kan uppstå spontant, som en effekt av att två personer exempelvis befinner
sig i samma rum. Kommunikationen kan stimuleras av att det finns en viss upp-
118 Insikten om dagböcker som vägen till de ungas inre var dock inte helt ny. Året innan Bühlers
bok publicerades hävdade teol. lic Carl Dymling i artikelserien ”Ungdomspsykologi” att det
inte finns någon period i livet ”då så mycket vemod bor i hjärtat som i ungdomsåldern. Unga
människors dagboksanteckningar ge oss tydliga inblickar däri. Visserligen skämmas de unga
för att visa sin sorg; därför grina de upp sig och flabba och flina, när de äro tillsammans med
andra, men allt detta är skyltning med varor som ej finnas inne i butiken” (Tfsl 1927/15:222).