Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

eller inte), vänder loggboken på detta förhållande. Loggboken blir ett redskap för
eleven att blotta sig (oavsett om läraren vill det eller inte).
För det andra är loggboken en skriftspråklig form av kommunikation. Därmed
förutsätter den inte ett fysiskt möte mellan lärare och elev. Fysiska möten försvåras
i skolans värld av att det ofta (men inte alltid) är många elever samlade på
samma plats, och av det faktum att inte alla elever känner sig bekväma med att ta
en personlig kontakt öga mot öga. Till det fysiska mötet erbjuder alltså loggboken
en alternativ skriftspråklig kommunikationsform. Av detta följer att loggboken
kan synliggöra nya elevgrupper. Kanske kan denna skriftspråkliga form av
möte mellan lärare och elev tyckas perifer, men enligt en aktuell lärarhandledning
kan den spela en stor roll i vissa elevers liv: ”För många elever kan en
loggbok vara mycket viktig. Det kanske är deras enda möjlighet att kommunicera
med en vuxen” (Kimber 2005:55).
För det tredje kan loggboken utkräva ansvar av nya personalgrupper. Skriftspråkliga
ventiler har traditionellt haft sin hemvist inom ett enda ämne: svenska.
Det är framförallt i svenskuppsatser som eleverna har givits en möjlighet att
uttrycka sig själva, och därmed att ge en (annan) bild av vilka de är. Loggboken
är ett medium som kan bryta denna arbetsdelning mellan lärare. Elevernas självuttryck
kan spridas till lärarkategorier som undervisar i ämnen där sådant traditionellt
inte förekommer (till exempel matematik- och NO-läraren som citeras
ovan). Loggboken bidrar alltså inte bara till att vidga spektrat av elever som kan
tala om personliga problem. Den vidgar också spektrat av lärare som kan ta del
av dessa.
För det fjärde skrivs loggboken regelbundet. I den aktuella högstadieskolan
skrevs den varje vecka. Genom denna rutiniserade kommunikation kan den samtidigt
fungera som en indikation på att elevernas liv inte är rutiniserade. Loggboken
är ett av de instrument som lärare kan använda för att registrera subtila,
eller rentav kraftiga, fluktuationer i elevernas välbefinnande. Den är en påminnelse
om att det inte går att tala om ett barn, för vilket det existerar ett enda moraliskt
ansvar, utan att varje barn egentligen lever ”flera” liv.
Slutligen ska det påpekas att just denna loggbok inte lästes av föräldrarna. På
många skolor fungerar loggboken istället som en länk mellan skola och hem, och
i de fallen är det mindre sannolikt att eleverna använder loggboken på ett dagboksmässigt
sätt.
Det går att finna fler egenskaper hos loggboken som skulle kunna förklara på
vilka sätt och varför den kom att omvandlas från ett renodlat planeringsredskap
till en sorts kommunikativ dagbok. Loggbokens användning kan emellertid inte
förklaras enbart utifrån dess egenskaper. Det vore att förfalla till en form av
teknologisk determinism, som både är ointressant och missvisande. Ointressant
eftersom den ovan utförda analysen av loggboken inte skulle kunna säga något
om skolor som inte brukar loggböcker av detta slag. Missvisande eftersom det
knappast är loggboken i sig som är orsaken till hur den används. Snarare verkar
181