Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

ett mindre ansvar, men det kan också tolkas som att lärarens ansvar har koncentrerats.
Det blir nu tydliggjort, för läraren, för eleven och för föräldern vem det är
som har ansvaret för elevens skolgång. Istället för ett flytande ansvar – ett styre
av ingen (Bauman 1994) – blir en specifik person utpekad som särskilt ansvarig
för elevens skolgång. 116 Enligt denna lärare är det alltså koncentrationen av
ansvar som gjort att föräldraförtroenden har ökat i omfattning. Emellertid bör
detta fenomen också förstås mot bakgrund av hur föräldrakontakter rent generellt
har förändrats.
Läraren som föräldraarbetare
Lärare och föräldrar kan sägas ha en sorts ”delad vårdnad” om eleven (jfr Gars
2002). Hur denna relation ser ut torde även påverka relationen mellan lärare och
elev. Intimiseringen av relationen till eleverna hänger även samman med en
liknande utveckling på föräldrarelationernas område.
På 1950-talet var kontakten mellan skola och hem begränsad. Torsten Husén
(1961:130) redovisade en enkät som gjordes på 1950-talet i Örebro. I enkäten
fick lärarna frågan om hur mycket föräldrakontakter (antingen via telefon eller
möte) de haft under den föregående terminen. Endast 16 procent av lärarna
visade sig ha haft kontakter med ”nästan alla” elevers föräldrar.
Denna låga frekvens är idag otänkbar. I de yrkesminnen jag tagit del av beskriver
också många lärare att kontakten med föräldrarna har intensifierats under
de senaste decennierna:
178
Samarbetet mellan hem och skola har förändrats mycket under mina år i
skolan. Som jag nämnt tidigare inskränkte sig kontakten till examen, inskrivning,
kalas i byn de första åren jag var lärare. Senare kom det att bli
festerna vid jul och på våren, som lockade föräldrarna till skolan. Den
riktiga kontakten för min del började 1964 när jag inbjöd till föräldramöte i
min klass. De äldre kollegerna knorrade. Vad var det för påhitt! Men min
rektor stöttade mig och tyckte att initiativet var gott. Så småningom började
jag också att träffa föräldrarna för enskilda samtal om barnens skolsituation
(Nordiska museets arkiv, KU 17450, född 1932).
En intressant tendens som här berörs är övergången från kollektiva föräldraträffar
(föräldramöten) till enskilda föräldraträffar. I mitten av 1960-talet beskrev
Gunnar Höglin (redaktör och ansvarig utgivare för tidningen Hemmet och
skolan) föräldramötet som ”utan tvekan den bästa kontaktpunkten för föräldrar
och lärare” (Höglin 1965:305). Med andra ord beskrevs ett kollektivt möte som
116 Utvecklingen innebär inte att all form av ansvar kommer att koncentreras. I utvecklingssamtalen
möter läraren och eleven varandra öga mot öga, och här skulle man kunna tänka sig att
läraren skulle få ett personligt ansvar, men som Hofvendahl (2004) har visat kan det i själva
verket bli så att läraren hänvisar eleven tillbaka till de lärare som givit eleven ett visst
omdöme. Detta redan i år fem där eleven inte har särskilt många ämneslärare.