Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

ämneskunskaper. 114 Det som synes vara konsekvensen av detta är att lärarna fick
en väldigt stark koppling till sitt ämne, det vill säga till ett fragment av elevens
skolgång som helhet. Synen på läraren som en specialiserad ämnesexpert med
ansvar för enbart sitt ämne, tycks emellertid ha försvagats under de senaste
decennierna. En av lärarna i min intervjustudie berättar till exempel om att hon i
början av sin karriär för cirka 30 år sedan jobbade på en skola som var ”väldigt
traditionell”, vilket bland annat tog sig uttryck i att ämneskunskaperna sågs som
centrala. Det visade sig i att det var ”otänkbart” för en lärare att vikariera för en
annan om man inte hade just det ämnet. Detta är enligt henne en inställning som
inte längre gäller, och hon ser det som ett exempel på att skolan har ändrat sig
enormt (IP 2/2003).
Det övergripande ansvar som lärare tilldelas för elever, sammanfattas i dag i
titeln mentor, som har ersatt den gamla titeln klassföreståndare. 115 I en intervju
talade en lärare om fenomenet att få förtroenden från elever och föräldrar. På
frågan om det skett någon förändring av dessa under lärarens cirka 20 år som
yrkesverksam blev svaret att förtroenden blir mer sannolika med ett mentorskapssystem:
L: Ja det är det klart. Det känner jag. För då var vi två klassföreståndare i en
stor klass. […] Men nu kan man ju direkt bara säga att nu är jag mentor för
de här elva-tolv stycken, och nu jobbar jag med det här då. Så att, det blir
ett större ansvar nu på nått vis som lärare. Tycker jag. När man får mentorsskapet.
För att då var man ju ändå två för en stor grupp, då kunde man, ja de
som vill kunde ju glida bakom och inte ta det ansvar som lärare. Och inte få
det kanske, det förtroendet från föräldrar heller. Mycket bygger ju på det
nu. Föräldrarna, de flesta vill ju i alla fall sina barns bästa, och då berättar
de ju hur. Och jag tänker på när de berättar det, och man berättar det i
arbetslaget, som den där flickan då, som skar sig, då frågar man ju
mamman, får jag tala om det här, och då säger hon ju ja då. För det kan ju
vara bättre att man vet då. Men ibland så sägs det ju att man inte ska veta
(IP 11/2005).
I och med mentorsskapet hade alltså lärarens ansvarsområde förtydligats på
denna skola. Om man tidigare hade ett delat klassföreståndarskap, där två lärare
haft ett gemensamt ansvar inför en hel klass, hade man nu kommit att få ett
ansvar för en mindre mängd elever. Detta kan förstås tolkas som att läraren fått
114 I Ivar Grens läroverksroman Uppfostrare (Gren 1911:16) gavs en bild av den tidens läroverkslärare
som misslyckade vetenskapsmän som endast motvilligt funnit sig tillrätta i
lärarollen. Bland lärarna fanns ”säkerligen mer än en af dem, som varmt älskade sin vetenskap,
som drömt om en framtid i vetenskapens tjänst, ända tills de en dag af den bistra verkligheten
öfvertygades om sitt misstag. Nu gällde det att skaffa sig en utkomst, och som skolan
nära nog var den enda hamn, som stod öppen, styrde man kursen dit, för att få en liten eländig
bit af det lefvebröd, som staten består sina tjänare.”
115 Andra beteckningar förekommer, såsom ansvarslärare och kontaktlärare.
177