Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

176
Jag hade en elev som var mycket högpresterande. Hon var glad och trevlig
när man träffade henne. Men när hon skrev uppsats var hon som en annan
människa. Det var oerhört svarta skildringar, tyckte hon var fel och misslyckad,
och hon beskrev hur det sociala spelet i klassen såg ut. ”Den här
eleven måste man ju hjälpa” tänkte jag, djupt berörd. Men vad kan jag
göra? Jag kan ju inte ändra hela atmosfären (gymnasielärare, pilotintervju
2002).
Denna typ av uttryck kan alltså ändra bilden av den aktuella eleven på ett
genomgripande sätt. Dessutom kan rimligen även bilden av andra elever ändras.
Om en elev kan visa upp en yta som inte harmonierar med ”djupet”, vad är det då
som säger att detta inte gäller även andra elever?
Att se längre än till det som bara är elevens yta är något som vi kan associera
med moderna maktstrategier som Foucault och hans efterföljare har beskrivit
dem. Men detta var ett seende som var kontrollerat av den seende. Den som
utförde seendet kunde själv kontrollera vilka aspekter som skulle synliggöras. I
kontrast till detta bidrar en expressionistisk pedagogik till att eleven styr vad som
blir synliggjort. Det är nu den som ser som är ett ”offer” för synliggörandet, inte
den som visar sig.
Arbetsdelning och mentorskap
En expressionistisk skola verkar alltså mot ett upplösande av dikotomin elevmänniska.
Genom att tillåta att eleverna uttrycker sig själva blir det möjligt att få
en annan, mer ”hel”, bild av eleven, vilket exempelvis kan innebära att den glada
och trevliga eleven visar sig ha en nattsvart självbild.
Att tala om en dikotomi mellan ”elev” och ”människa” vore dock att förenkla
bilden av hur eleven kan osynliggöras. Elevens osynlighet för läraren hänger inte
enbart samman med att läraren bara ser ”eleven”. Ämnesläraresystemet, som ju
läroverken hade och högstadiet har, inför en ytterligare källa till osynlighet. Inte
nog med att läraren inte ser ”hela människan”: det blir svårt att ens se ”hela
eleven”. Läraren är, för att låna A S Neills beskrivning, ”mycket lik mannen som
skruvar fast en bestämd mutter i bilen på det löpande bandet: han får aldrig se
den färdiga vagnen” (Neill 1939/1944:40). Detta påverkar sannolikheten för att
läraren ska kunna möta eleven. Arbetsdelning har, som Bauman (1989/1991:
139–143) understrukit, effekter på vilken roll moraliska överväganden kommer
att spela i människors arbete. I en byråkratisk organisation har varje arbetstagare
en så begränsad del i den totala arbetsprocessen, att det ofta är svårt att överblicka
de moraliska aspekterna av det egna arbetet.
Högstadiet är alltjämt uppbyggt enligt den arbetsdelning som ämneslärarsystemet
medför. Men det betyder inte nödvändigtvis att arbetsdelningen har en
innebörd som är historiskt oföränderlig. Inom läroverken hade många lärare en
hög akademisk utbildning och läraridentiteten kunde därför grundas i gedigna