Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

I: Vilken typ av förtroenden?
L: Ja, jag kan nästan inte säga det. Det är så svåra saker, om privatlivet.
Och då vet jag inte vart jag ska slussa egentligen. Jag får fundera hur jag
ska slussa vidare sen. För att de betraktar, deras barn har haft mig i fyra år,
och de överlåter ju sina barn till oss, som blir som en del av deras familj.
Att uppfostra och ta hand om (IP 10/2005).
Förekomsten av förtroenden kan ses i ljuset av allmänna kulturella tendenser.
Inte minst i dagens dokusåpor har det privata gjorts offentligt (Bauman 2002:
166–170). Rimligen speglar skolan utvecklingen i samhället i stort, men det
betyder inte att skolan bör ses som en passiv spegel av de rådande samhällstrenderna.
För att förstå hur ett förtroende kan växa fram i relationen mellan
lärare och elev, är det av intresse att studera de mer interna pedagogiska
trenderna. En sådan är det som jag kallar expressionism.
Expressionism
Förmågan att se elevers utsatthet stimuleras av om elevers känslor, inre tankar
och allmänna situation ges utrymme. Ett sätt varpå elevens inre kan ”stängas
inne” eller ”släppas ut” är genom de sätt varpå själva lärandet organiseras.
Schematiskt går det att skilja mellan den traditionella (halva) eleven och den
progressiva (hela) eleven. En traditionell elev inkorporerar, internaliserar, tar in
kunskaper. Eleven är här i första hand en mottagare av kunskap, eller med A S
Neills tillspetsade formulering: ett avlopp som läraren häller vatten i (1939/1944:
40). Den progressiva eleven däremot uppmuntras att uttrycka sig själv, i berättelser,
bilder, skådespel och annan kreativ verksamhet. I Den ensamma massan
utvecklar David Riesman (1954/1961) tankar om vad som skiljer det progressiva
från det traditionella. I det traditionella klassrummet kan väggarna täckas av
bilder av Pompeijis ruiner eller Ceasars byst. För eleverna blir det symboler för
att ”skolan inte har någon som helst relation till deras känslovärld” (s. 60). I det
progressiva klassrummet pryds däremot väggarna av barnens egna teckningar,
vilket skapar en helt annan atmosfär. ”Barnens egna problem tittar alltså ner på
dem från väggarna, som inte längre är opersonliga, lika litet som lärarna är det”
(s. 64).
Detta är ett intressant sätt att beskriva vad det innebär att låta elever uttrycka
sig själva. I motsats till bilden av skapande och kreativitet som en sorts glädjens
pedagogik, som ett verktyg för att göra eleverna fria och lyckliga, antyder
Riesman att den progressiva pedagogiken också innebär att eleverna får ett
utrymme för att uttrycka sina svårigheter. Därmed kan också lärarens moraliska
ansvar komma att aktualiseras. Så här berättar exempelvis en gymnasielärare om
en elev:
175