Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

174
kram. Men det gör ont, när man ser hur många barn, som har det svårt (KU
17576, född 1937).
En annan lärare talar i en intervju om en ny typ av öppenhet från elever och
föräldrar. Denna tar sig uttryck i att sådant som tidigare varit tabu blivit möjligt
att tala om:
Förr i tiden ringde dom ju och sa så här att, många samtal där mamman
ringde, du, eh, Lisa kan inte följa med idag för hon har fått ”det där” och så
la de på luren. Hon har fått ”det där”, så var det mensen. Nu pratar ju
flickorna, det har vi pratat mycket om, att, har de mens och ska ha idrott, så
kan de faktiskt säga det. Jag vet, jag har tre flickor själv, och det är helt
naturligt. Och istället för att säga att jag har ont i magen så, asså ”jag har
mens jag vill inte bada”. Och det är ju det här att de ser oss som människor
nu va. Just det här att förr i tiden såg man ju läraren som någon djävla guru
av något slag, nu ser de att vi är vanliga människor. […] Men alltså bara
klädseln då, när jag gick här 113 så hade dom en rektor som – kom dom inte
med slips så var det bara att gå hem. Nu är vi ju klädda lika, det var ju alltså
den här du-reformen som kom, för jag kommer ihåg när jag själv gick här,
då sa man ju du fröken för man kunde ju inte ta bort fröken. Så man sa du
fröken (IP 4/2004).
Exemplet med menstruationen kan tyckas trivialt och inte ha någon större bäring
på frågan om lärarens möte med det lidande skolbarnet. Men exemplet handlar
också om en förändrad relation till det privata: en intimisering av offentligheten.
En sådan kan också innebära att mer allvarliga problem kommer läraren till del:
I: Förekommer att du får förtroenden från elever? Att de pratar om
privata…
L: Jo, javisst. Och det är ju då jag får höra att jag är ju som en andra
mamma. I min förra klass var det mycket sådant, och jag som försökte ta
lite distans så att jag inte skulle bli uppäten Så de blev ju helt förtvivlade de
här tjejerna när de tyckte att jag inte lyssnade på dem, jag bryr mig inte om
dem, bara för att jag tyckte att nu börjar de komma in i tonåren, jag måste
ha lite distans så att de inte äter upp mig. […] Så det här är en, inte så lätt
balansgång, för det väcks så mycket förväntningar hos de här barnen om
hur mycket man ska va för dem. Men just nu så tycker jag att det svåraste är
att mammorna börjar, om inte barnet råkar vara med så, alltså det är så
mycket förtroenden som, som mammorna börjar lägga fram, så att de har
antagligen inte någon annan, så blir det läraren som får ta det också. Och då
vet jag inte vad jag ska göra med den kunskapen. Jag är mitt inne i det nu.
Så det är, grannlaga frågor.
113 Läraren har själv varit elev på skolan på 1960-talet.