Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

till gymnasister på högstadiet. Har han lärjungar av motsatt kön, får han
följa skolans praxis beträffande tilltalsord. ”Du” är i regel uteslutet, i varje
fall för de äldre elevernas del (Bäcklin 1951:258).
Under perioden 1965–1975 hände så något. Det som har kallats för en informalisering
fick då ett brett genomslag i det svenska samhället, vilket exemplifieras
av du-reformens genomslag (Löfgren 1988:191). Att du-reformen representerade
ett radikalt brott mot gamla traditioner för hur relationen mellan lärare och elev
skulle se ut, indikeras av att den inte alltid uppfattades som okontroversiell. Den
bröt mot den gamla distansideologin, såsom beskrivs i följande yrkesminne från
du-reformens dagar:
Under mina första lärarår var det otänkbart att eleverna skulle säga ”du” till
lärarna. Det var fröken som gällde. Jag blev tillrättavisad, när jag inte förebrådde
elever som ”glömde sig”, jag skulle få disciplinproblem, men det
kände jag aldrig av. Jag tror att det var efter 1965, som det lossnade på dufronten
(Johansson 2001:122).
Du-reformen fick sitt officiella genomslag 1967 (när Bror Rexed införde den på
Medicinalstyrelsen) men förändringen skedde inte över en natt. Troligen fanns
det individuella skillnader mellan olika skolor och mellan olika lärare. Följande
lärare beskriver sin relation till duandet så här: ”Kanske jag var för konservativ,
men jag tror inte, att det var förrän på 1980-talet, som jag började se genom
fingrarna med om någon elev sa du till mig” (Johansson 2001:91). Det är, av allt
att döma, en extrem hållning. 112
Du-reformen kan, som Orvar Löfgren framhållit, ses som mer än bara en
språklig förändring. Den avspeglade också nya attityder till hur relationen mellan
över- och underordnade skulle se ut (Löfgren 1988:183). Den kan ses som ett
ovanligt tydligt uttryck för en allmän intimiseringsprocess enligt vilken närhet
mellan människor ses som ett överordnat ideal (jfr Sennett 1977/1992). Den
fråga som då aktualiseras är om intimiseringen har skapat ett större ansvar för
elevers välmående. I ett yrkesminne antyds en sådan utveckling:
När det gäller eleverna, gläds jag åt att man har en bättre kontakt med dem
nu. De vågar och kan framföra åsikter och tankar och man kan t o m få en
112 Du-reformen må ha varit kontroversiell bland vissa lärare, men för många var det en oundviklig
utveckling, vilket skildras i det här yrkesminnet: ”I början av 60-talet fram till 1965–6
gällde fortfarande tilltalsorden ’Magistern’ och ’Fröken’ i samvaron med eleverna. Du-reformen
började tränga på och en del elever sa ’Du’ till läraren, särskilt kanske i spända situationer
men även i vanliga samtal. Som så ofta sätter lärare olika gränser för vad man tolererar
av oordning och disciplin, så även här. På ett kollegium var några mycket upprörda över
elevernas du-ande av sina lärare och krävde ett förbud på skolan. Minns inte att det blev ett
sådant. Vi måste finna oss i att det var en förändring på gång, tyckte flertalet lärare” (Lärarminnen
1998, KU 17562, född 1926).
173