Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

vanliga människor. ”De var väl snarare ett slags oåtkomliga högre väsen, fientligt
eller i bästa fall välvilligt sinnade” (Ström 1964:230). Distansen mellan lärare
och elever har Ulla Johansson beskrivit som ett genomgående drag i sin studie
över svenska läroverk. Hon konstaterar att ”så gott som alla informanter vittnar
om att distansen mellan lärare och elever var mycket stor” (Johansson 2000:315).
Distans mellan lärare och elever kunde bland annat fostras fram under lärarutbildningen,
såsom skildras i detta yrkesminne:
172
Jag fostrades på Lärarhögskolan till en reserverad hållning till ungdomarna.
Alltför personlig hållning ansågs lägga grunden till disciplinproblem. […]
Vi lärde oss också att aldrig visa blottor i våra kunskaper eller oförmåga att
svara på elevernas (”säkert försåtliga”) frågor. En kampsituation uppstod i
klassrummet. Numera är relationerna mera avspända och därmed får vi ett
mycket bättre arbetsklimat (Nordiska museets arkiv, KU 17569, född
1936).
I Förslag till allmänna anvisningar för fostran och undervisning på skolans högstadium
hävdades att distansen mellan lärare och elev var en tillgång för att skapa
ordning i en ny klass:
Det är också av betydelse att i en ny klass från början vänja eleverna vid
den strama ordning, som underlättar arbetet. Den naturliga distans, som
ligger i förhållandet mellan lärare och elever – ålder, mognad, ställning –
ger en självklar utgångspunkt för en naturlig fasthet och utesluter på intet
sätt den vänlighet och den sympati, som gemensamhet i arbete och upplevelse
lätt skapar (s. 23).
Även i Bäcklins lärarhandledning betonades den nya lärarens behov av distans:
”Nybörjaren i katedern bör vara på sin vakt – utan att eleverna märker det. Det är
klokt att vara en smula reserverad och avmätt under de första lektionerna”
(Bäcklin 1951:218). Ett uttryck för denna distansideologi finner vi i tilltalsorden
mellan lärare och elever. Genom att det har funnits normer för hur man tilltalar
lärare har en gräns mellan lärare och elev understrukits. Att detta var en viktig
norm betonades av A S Neill. Att tilltala en rektor i en public school med för-
eller efternamn, låg ”nästan utom fantasins gränser” (Neill 1939/1944:69). I
Sverige gavs nya lärare följande råd i en lärarhandledning:
Det första mötet med klasserna kan naturligtvis kännas brydsamt för en
ovan lärare. Han bör i parentes sagt presentera sig för klassen; då har han
också rätt att kräva, att eleverna i fortsättningen känner honom även till
namnet. Ibland behöver han göra klart, vilket tilltalsord de skall använda till
honom. ”Magistern” brukar ju vara det vanliga i fråga om en manlig lärare.
Har läraren ej doktorsgrad, bör han enligt min mening förbjuda den vanliga
övertituleringen. Men tilltalsorden har sina problem också i riktningen
katedern-pulpeten. Det är inte alltid så lyckligt, om en ung lärare säger ”du”