Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

föräldrar såg skolan som en offentlig plats, en plats där det privata inte hörde
hemma, en plats där det intima lämnades hemma. Gjötterberg gav helt enkelt en
bild av en blindhet som var acceptabel.
Skandaliserad blindhet
Om vi förflyttar oss mot nutid är en annan inställning till blindheten tydlig. Oförmågan
att se eleverna beskrivs i stor utsträckning som en anklagelse. ”Varför ser
dom oss inte?” är exempelvis titeln på en intervjuundersökning om gymnasieelevers
syn på sin skolsituation (Alin Åkerman 2001). I krönikan ”Lärarhögskolan
utbildar blundare” (Lärarnas tidning 2004/3:20) riktar Gunilla Granath
kritik mot att lärarutbildningarna inte ger tillräckliga kunskaper om kommunikation,
konflikthantering och gruppdynamiskt tänkande. Konsekvensen är att
läraren riskerar att blunda för de problem som kan uppstå i en skolklass, såsom
utfrysning och verbala trakasserier.
Dagens ideal om att se eleverna kan handla om att läraren motverkar känslan
av anonymitet, att läraren intresserar sig för eleven, att läraren inte blundar för
problem med de sociala relationerna i klassen. Ett utryck för det senare ges av
barnombudsmannen Lena Nyberg som, i en krönika om en elev som utsatts för
mobbning, skriver följande:
170
Tyvärr är hon inte ensam om den här situationen. Runt om i vårt land finns
det barn som varje dag plågas av det faktum att de måste gå till skolan och
ständigt möta dem som utsätter dem för kränkningar och mobbning. Jag har
hört många barn som vittnar om besvikelse över att vuxna valt att inte se
(Barnombudsmannen 2005).
Den blundande läraren kritiseras inte bara för att ignorera uppenbara missförhållanden.
Det finns dessutom en uppfattning om att elever kommunicerar sin
utsatthet på ett indirekt sätt, i form av symptom. I krönikan ”Skolk – ett rop på att
bli sedd” (Lärarnas tidning 2005/17) kritiseras idén om att bestraffa skolk med
böter, av en skribent som själv skolkade mycket under sin högstadietid:
Hade böter hjälpt? Knappast. Men om någon frågat sig varför jag var så
mycket frånvarande så hade det nog räckt långt. Jag behövde bli sedd. Barn
som vill bli sedda har udda metoder att visa sig: sluta äta, skära sig i
armarna, droga sig, slåss, stjäla eller bli promiskuösa. I min klass var vi
många som ropade på hjälp genom att skolka (Lärarnas tidning 2005/17:
15).
Denna övergång från en acceptabel till en skandaliserad blindhet säger något om
hur de uttryckliga förväntningarna, såsom de formuleras i den pedagogiska debatten,
ändrat karaktär. Nedan kommer frågan att vidgas till hur den konkreta