Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Gjötterberg fenomenet med elever som av olika anledningar får sin prestationsförmåga
nedsatt, till följd av till exempel sjukdom i familjen. Gjötterbergs
önskan var att läraren kunde ha mer ingående kunskaper om sådana saker. Samtidigt
hävdade han att det fanns mekanismer som försvårade lärarens möjligheter
att få tillgång till elevens inre:
Så t.ex. skulle man önska att det bleve bekantgjort för lärarna, om något
inträffat i hemmet, som kan anses nedsätta barnets prestationsförmåga. Man
förstår om föräldrar drar sig för att meddela, att de ämnar skiljas eller att en
av dem insjuknat i en dödlig sjukdom, men de måste också betänka vilken
betydelse en sådan upplysning har för klassföreståndaren eller andra lärare
vid deras behandling och bedömning av barnet. Risken för att en sådan
upplysning skulle spridas till obehöriga är relativt liten och väger nog lätt
mot dess värde i övrigt (Gjötterberg 1953:48).
Gjötterberg ansåg med andra ord att elevens välmående är något som spelar roll,
något som läraren borde ha kunskap om. Samtidigt menade han att lärarens
tillgång till kunskap om detta var beskuren. Artikeln ger en bild av föräldrar som
blygs för att tala om sina svårigheter. Det var för intimt för att delges läraren.
Med andra ord gav Gjötterberg bilden av att skolans offentlighet passade illa
ihop med elevernas privata problem.
Det var inte bara föräldrarna som uppvisade denna blygsel. Även eleverna
drog sig för att vända sig till läraren med sina problem. Kuratorn blev istället den
person som eleverna förväntades vända sig till:
Det är ju ett faktum, att läraren, hur god kontakt han än tycker sig ha med
sina elever, sällan uppnår en sådan grad av förtrolighet, att dessa vänder sig
till honom med sina privata bekymmer. Orsaken härtill torde väl ligga i det
förhållandet, att även den välvilligaste lärare blir betraktad som en domare
genom sin betygsättande funktion. Denna saknar kuratorn och han har
dessutom tystnadsplikt. Genom sitt livliga deltagande i fritidsaktiviteterna
vinner han dessutom hos eleverna en särskild goodwill och, vad viktigare
är, kommer på ett utsökt sätt på tu man hand med dem, vilket underlättar
yppandet av personliga bekymmer (Gjötterberg 1953:50).
Läraren blev alltså delvis blind för olika sociala och personliga problem som
elever kunde drabbas av, och möjligheten att ta ett moraliskt ansvar inför den
svage eleven kom därmed att försvåras. Detta framställde Gjötterberg visserligen
som ett problem, men det intressanta är att han inte belastade lärarna för deras
oförmåga att se eleverna. Lärarna hade en betygsättande funktion, och därmed
kunde inte eleverna anförtro sig åt dem, och föräldrarna belastades av de tabun
och den blygsel som gör att de vill hålla det privata borta från offentligheten.
Med andra ord, att läraren var blind för elevens situation berodde inte på lärarens
ovilja att se, utan på att lärarrollen inte var anpassad för att se. Både elever och
169