Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

ett förlovat land” (Bauman 2001/2002:68). Enligt Thomas Ziehe går det att
notera en liknande utveckling för skolans del.
166
Skolan, liksom arbetsplatsen, har mer än någonsin blivit en av flera
tillgängliga världar. Och ”livet” börjar inte längre ”efter” utbildningens slut,
som man förr ständigt höll ungdomarna för ögonen. Det börjar ”nu”, och
frågan är istället om det kommer att fortsätta i framtiden (Ziehe 1993:66 f).
Det går att diskutera hur omfattande dessa trender mot individualisering och
nutidsinriktning är. Om vi ändå antar att det är en tendens i vår tid, förefaller dess
tendens vara att gamla tiders sätt att legitimera eller bagatellisera elevers lidande
tappar i stöd.
Lycka: från mål till medel
Utgångspunkten för det här kapitlet har varit att lärares omsorgsarbete påverkas
av synen på skolbarns lycka/lidande. Förväntningar på läraren hänger samman
med attityder till hur barndomen bör te sig. I kapitlet har jag formulerat en teori
om hur synen på lycka/lidande i skolan kan förändras. Jag har utgått från att
synen på lycka och lidande hänger samman med synen på skolan som förberedande
praktik, och att skolans förberedande roll förändras. Detta har idealtypiskt
beskrivits som förberedelse för evigheten, för samhället och för lärande.
De tre formerna av förberedelse kan löst kopplas samman med tre skilda
samhällstyper: det förmoderna, moderna och det senmoderna samhället.
Huvudtesen är att framtiden som en tid för lycka (eller nytta) delvis har förlorat
sin trovärdighet, vilket har accentuerat behovet av välmående för stunden.
Länge kunde lycka beskrivas som ett mål för skolans verksamhet. Idag framstår
lycka/välmående snarare som ett viktigt medel. Detta kan i sin tur antas understryka
värdet av att olika former av lidanden som eleven upplever under själva
skolgången motverkas. Exempelvis kan inte längre problem som mobbning ges
en instrumentell tolkning, som en härdande förberedelse för tiden som samhällsmedlem.
Lidandet kommer att skandaliseras i en ökande utsträckning – det
kommer med Johannissons (1992) ord att framstå som ”naket”, det vill säga tömt
på all meningsfullhet. Snarare än att vara en oundviklig del av tiden som ung,
kommer det att framstå som ett hinder för den ideala barndomen. Därmed kan
också lärarens ansvar ges en annan karaktär. Inte på så sätt att elevens lycka för
första gången skulle ha blivit ett ansvar för läraren, men på så sätt att elevens
välmående under sin tid i skolan kommer i blickpunkten på ett tydligare sätt.
Denna omvandling av sättet att se på värdet av en lycklig skolgång, torde
också ha en inverkan på i vilken utsträckning lidandet verkligen blir synligt. Om
lyckan framställs som det som kommer sedan, eller om livet beskrivs som en
kamp som man måste härdas inför, verkar det rimligt att varken elever eller
föräldrar kommer att se skolan som en plats där problem i nuet kan exponeras.