Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

I dagens individualiserade samhälle blir det dock svårare att upprätthålla föreställningen
om fasta gemenskaper som föregår och överlever individen. Familjer,
nationer och arbetsplatser framstår i minskande utsträckning som stabila enheter.
Det som sker i ett individualiserat samhälle är, enligt Bauman, att individen får
en längre livslängd än de gemenskaper och ting som omger honom (Bauman
2001:145). Ett exempel på detta är familjens förändringar under de senaste
decennierna. Att hedra sin far och mor blir möjligen ett mindre trovärdigt projekt
när de ligger i skilsmässa. Och i den mån som dessa enheter är varaktiga, är det
inte alltid som denna stabilitet uppfattas som positiv. Sedan 1960-talet har
familjen exempelvis blivit förknippad med barnmisshandel och andra övergrepp
mot barn (Hacking 1999/2000: kap 5).
Denna individualisering löper parallellt med vad som förefaller vara en annorlunda
inställning till framtiden. Ett uttryck för denna tendens är försvagningen av
idén om sparsamhet. En artikel i lärarpressen på 1960-talet med rubriken
”Ekonomisk fostran – inte bara att spara” ger uttryck för denna förändring. I
artikeln argumenterades för att begreppet ekonomisk fostran skulle få en vidare
betydelse. Eleverna skulle inte bara tvingas till försakelse och långsiktigt
sparande. För att de verkligen skulle lära sig att hantera pengar var det viktigt att
de fick använda dem till konsumtion. Det sparande de ägnade sig åt skulle även
det resultera i konsumtion (så kallat målsparande), istället för att inriktas på
avlägsna mål (Lt 1962/51f:18 f, jfr även Thunberg 1965:79 f; Lt 1962/24–5:20).
Denna sparsamhetens relativisering kan ses som en del av en allmän samhällelig
förskjutning. Inom kultur- och samhällsteori har det hävdats att den protestantiska,
framtidsinriktade kulturen alltmer har trängts undan av en nutidsorienterad
kultur. En ”bankbokskultur” har ersatts av en ”kreditkortskultur” – om man tidigare
sköt upp njutningen skjuter man nu snarare upp betalningen (jfr Bauman
1995/1997:14; Baudrillard 1968/1996:156–163). Förändringen kan även beskrivas
i termer av att nya personlighetstyper har växt fram. Bauman har använt
metaforen pilgrimen för att beskriva en typiskt modern personlighetstyp. Det var
en människa som strävade mot ett fast mål. I motsats till denna människa beskriver
Bauman den postmoderna människotypen med metaforer som nomaden:
Pilgrimen väljer tidigt ut sin destination och planerar sin livsväg därefter.
Man kan säga att han genomgående styrs av ett ”livsprojekt”, av en allmän
”livsplan”. Nomaden däremot når i sin fantasi nästan aldrig bortom
närmaste karavanhärbärge (Bauman 1992/1994:207).
Enligt Bauman kännetecknas det postmoderna tillståndet av att den uppskjutna
behovstillfredsställelsen har förlorat sin funktion. Detta hänger samman med en
ökad föränderlighet och en ökad oförmåga att kontrollera framtiden, vilket gör att
det kapital som binds upp inte med säkerhet kan komma att förräntas. Att
undvika att leva för framtiden är därför ”en rationell reaktion på den värld där
man tvingas behandla framtiden som ett hot snarare än som en tillflyktsort eller
165