Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

enbart sin uppgift i att skapa lustfyllda lärandesituationer, utan även i att bekämpa
alltför impuls- och luststyrda elever. Några lärare i intervjustudien uppfattar
att elever blivit mer impulsstyrda och mindre uthålliga på senare år:
164
Jag upplever väl att det är fler elever som man, är ovana vid, att inte ha den
här, disciplinen så att säga, man förstår inte riktigt att ska man kunna samarbeta
25 eller 27–28 personer i ett rum, så måste det finnas en viss tågordning.
Jag kan inte få hjälp på stubinen. Det kan man väl se att det är fler
elever som tror att, ja man vill att det ska hända nått pang. På en gång.
Även om det är fyra eller fem andra som vill prata, om man pratar med dem
då. Det är fler alltså, det är fler personer som har svårt för det här att ta det
lite lugnt, tänka till, istället för att bara räcka upp handen, eller bara säga
rakt ut att det är si eller så (IP 12/2005).
Vad vi ser här är möjligen en ”förkrympt” variant av den uppskjutna behovstillfredsställelsens
princip. Om man tidigare kunde locka med evigheten, och senare
med en plats i samhället, är det idag uppmärksamheten av läraren som lockar.
Tidsspannet har förkortats väsentligt: från att gälla ett helt liv, till att bli, säg,
några minuter. Det som också är specifikt för denna form av väntan, är att den
inte innebär att inlemmas i ett större kollektiv – att bli en del av ett samhälle.
Individualismens födelse och framtidens död
Durkheim (1925/2002) menade att skolans funktion är att den inlemmar individer
i det kollektiv som samhället utgör. Det går att ge flera exempel på hur denna idé
har konkretiserats i lärarhandledningar, läroplaner och den vardagliga praktiken.
Vad det kunde innebära att inlemma en individ i ett kollektiv exemplifieras i ett
skolminne av Vilhelm Moberg: ”Jag lärde mig att den största äran som fanns,
den skaffade man sig med att döda folk i krig, den äran var ovansklig och odödlig”
(1968/1976:58). Moberg skildrar en nationalistisk skola, centrerad till värdet
av att bli del av en nation. Idén om att inlemma eleven i ett kollektiv var dock
inte bara begränsad till nationen. Budet att hedra sin fader och moder var
grunden för all samhällsmoral, hävdade överläraren Leander Wallerius (Ft 1938/
14:17). I handledningen Läraren och disciplinen uttrycktes förhållandet på
följande sätt: ”man skulle rentav kunna säga, att uppfostrans mål är att bygga upp
positiva känslobindningar till familj, skola, samhälle och personer i individens
närhet” (Holmstrand & Edman 1951:76). I Läroplan för grundskolan hävdades,
under rubriken ”Mål och riktlinjer”, att skolans sociala fostran skulle förbereda
eleverna för ”deras liv som framtida familjebildare” (Lgr 62:18). Skolan har kort
sagt beskrivits som en plats som inlemmar individer i överindividuella gemenskaper
som familjen och nationen. Det är gemenskaper som är skapade före
individen och kommer att överleva individen.