Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Slutets slut
Ett lärande som är begränsat till barndomen framskymtar i sången ”Slow education”
av det amerikanska rockbandet Silver Jews:
When God was young he made the wind and the sun.
And since then, it’s been a slow education.
(Bright Flight 2001)
Här beskrivs en Gud som var väldigt duktig som ung, men som sedan dess inte
lärt sig så mycket nytt. Det är inte bara Gud som hade sin mest läraktiga tid som
liten. Hela skolsystemet har varit uppbyggt på en föreställning om att en central
del av lärandet sker inom skolinstitutionen, under den tid som inramas av
skolstart och examen. Att tala om ett livslångt lärande blev utifrån detta tänkande
självmotsägande (Bauman 2005:116). På senare år har istället föreställningen om
det livslånga lärandet kommit att inta en nyckelposition inom skolretoriken (jfr
Hultqvist & Pettersson 2000).
Det som kännetecknade de två faser som ovan har analyserats var föreställningen
om ett slut: ett liv med ett slut, en skola med ett slut. Det var dock
inte fråga om ett definitivt slut, utan om en övergång till något som både kunde
ses som nytt och bättre. När idealet om det livslånga lärandet sprider sig, kan vi
däremot säga att detta slut försvinner. Gränsen mellan skola och samhälle blir
mer diffus och samhället blir allt mer likt en skola (Hultqvist & Pettersson 2000).
Konsekvenserna av denna förändring kan analyseras på olika sätt. Den fråga
som här är av intresse är hur det livslånga lärandet påverkar uppfattningar om
lyckans plats i skolgången. Det livslånga lärandet kan sägas utmana den traditionella
idén om att lärande hänger ihop med försakelse och uppskjuten behovstillfredställelse.
”Lärandets rot är bitter, men dess frukter äro ljufva”, hette det i
ett läromedel för småskolan (Sandberg 1865). I motsats till denna föreställning
gjorde 1946 års skolkommission ett påpekande som ligger i linje med dagens idé
om det livslånga lärandet: ”Är elevernas studiearbete lustbetonat, får eleverna
med sig ut i livet lusten till fördjupade studier, om inte är skolans arbete till stor
del bortkastat” (SOU 1948:27, s. 27). Detta citat är intressant eftersom det lyfter
fram ett samband mellan det livslånga och det lustfyllda lärandet. Roligt ska man
ha i skolan för att man ska tycka det är roligt att gå i skolan hela livet. Lärandet
kan inte längre liknas vid en bitter rot, utan ska snarare vara en aptitretande
förrätt till ett helt liv av njutningsfullt informationsätande.
Minutlång väntan och annan uthållighet
Utvecklingen bör dock problematiseras något. Lustidealet är inte så allomfattande
som det kan förefalla av beskrivningarna ovan. Även om lustcentreringen
har en stark ställning i hur lärare talar om skolan, innebär det inte att all
form av uppskjuten behovstillfredsställelse har blivit obsolet. Lärare ser knappast
163