Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Än mer radikal var den tyske psykologen Fritz Künkel. Skillnaden mellan barn
och vuxna var att barn var ”jagiska” och hade en låg tolerans inför olika vedermödor.
Att bli vuxen beskrevs som ”konsten att bita i det sura äpplet” (Künkel
1936:27). Han hävdade också att själva mognadsprocessen var en krävande process,
och att den måste vara det. Mognad liknades vid larvens förvandling till en
fjäril, och mognad var något som ”blott kan köpas genom lidande” (Künkel
1927/1932:111).
Sammantaget kan kulten av mognadsbegreppet tolkas som ett sätt att avföra
frågan om elevers välmående från dagordningen. Liksom med härdningsbegreppet
och tilltron till sparsamhet riktades ett fokus på den framtida människan,
vilket innebar att nuets olika problem inte fick ges alltför stor uppmärksamhet.
Förberedelsen för evigheten skiljer sig från förberedelsen för samhället, men
ändå går det att se beröringspunkter: de var båda vad vi kan kalla framtidskulturer.
I båda fallen tilldelades framtiden i vissa avseenden ett högre värde än
nuet. Det var på andra sidan graven eller på andra sidan examen som det
”verkliga” livet började. Evighetspedagogiken kunde här locka med lycka,
medan samhällspedagogiken uppvisade en mer kluven bild. Å ena sidan kunde
man spara sig till lycka, men samhällslivet krävde också plikter.
Denna framtidsinriktning kan analyseras ur olika perspektiv. 111 Mitt syfte har
varit begränsat till att analysera hur lidandets innebörd påverkas av synen på
framtiden. Det går att urskilja två konsekvenser av en stark framtidsinriktning.
För det första kan det aktuella lidandet ges en instrumentell innebörd. Lidandet
kan framstå som ett ofrånkomligt inslag i en mognadsprocess. För det andra kan
lidandet bagatelliseras. Även när lidandet förefaller sakna en funktion i en allmän
mognadsprocess, kan det förefalla som mindre skandalöst när det ställs mot den
lycka som kan komma att infinna sig i evigheten eller vuxenlivet. Sammantaget
kunde alltså tilltron till framtiden bidra till att minska värdet av ett välmående i
nuet. Detta kunde sannolikt också mildra förväntningarna på lärares ansvar för
det lidande skolbarnet. Tilltron till den framtida lösningen på elevens samtida
problem gjorde att den aktuella utsattheten inte alltid utmålades som akut. Som
vi nu ska se är det emellertid just detta sätt att tänka som tycks utmanat i det senmoderna
samhället.
111 Den moderna skolans framtidsinriktning har noterats av bland annat Frykman (1998) som
hävdat att den stimulerade till social mobilitet. Genom att skolan uppmuntrade elever till att
bli något annat än de ursprungligen var, kom den också att stimulera människor att bryta med
sitt ursprung. På ett motsvarande sätt kan dagens minskande sociala mobilitet relateras till att
framtidstanken har undergrävts.
161