Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

154
ögonen, att vi uppfostra för livet, och att livet visserligen ha sina stora
stunder med ljus och ro och vackra drömmar, men att det övervägande
kräver styrka, handlingskraft och träget arbete (Slt 1925/22:433).
I detta hänvisande till ”livet” intog lönearbete en central position. Folkskoleinspektör
Helge Haage (1952:14) menade att skolan skulle undvika sådant
”pjåsk och dalt, som skapar odågor och veklingar, som lever på andras medömkan”.
Skolan skulle istället ge beredskap till ”uppoffring och uthållighet”,
vilket relaterades till att barnen så småningom skulle ”gå ut i livet som busskonduktörer,
postfröknar etc. och där i handling visa sin duglighet […]” (ibid). I
Skolpedagogikens huvudfrågor hävdade Albert Lilius (1946) att ”viljeövning” är
en väsentlig del av personlighetsfostran, och att denna är relaterad till det
moderna samhällets krav. Han menade att det finns ett krav på ”den tvungna uppmärksamheten”
i det moderna samhället, och pekade bland annat på att ”passningen
av vissa maskiner – kräva i hög grad tvungen uppmärksamhet” (s. 34). En
sådan egenskap krävde träning för att utvecklas:
Det barn, som vant sig att svälja gråten då det stöter sig, har förvärvat sig
något större förmåga att undertrycka varje klagan vid kroppsliga smärtor
överhuvud. Den, som vant sig att raskt gripa an en tråkig verksamhet av ett
visst slag, torde ha lättare att samla sin handlingsenergi inför ledsamma
uppgifter av något annan art (Lilius 1946:34).
Det betyder inte att Lilius menade att vägen till lycka gick via olycka. Han
förespråkade en balans i skolan ”mellan de tråkiga och de trevliga uppgifterna”.
Skolan borde göras mer intressant, men om denna strävan drevs för långt skulle
skolan i längden bli tråkig: ”På alla arbetsområden tar intresset röta, om man icke
vänjer sig vid att utföra även motbjudande uppgifter” (s. 39).
I krigstider skapades ett ytterligare argument för härdningen. Efter ett 1930-tal
då den så kallade arbetspedagogiken hade predikat värdet av arbetsglädje
(Gierow, Hellsten & Malmberg 1936, 1937) kom andra idéer om skolans syften
att formuleras i samband med andra världskriget. ”En stramare livsföring” framfördes
av ordföranden för Folkskollärarnas förbund som en ny målsättning för
skolan. Utifrån denna målformulering kunde en motsättning målas upp mellan
den enskildes lycka och det svenska kulturarvets fortlevande. För att rädda
kulturarvet till framtida släkten krävdes enligt Bengt Hillman:
egenskaper som mod, offervilja, social samhörighetskänsla, pliktmedvetande.
Det är inte de lyckliga, allra minst sorglöst lyckliga folken, som
lever vidare, utan endast de starka folken, och till de starka hör även små
nationer med stark livsvilja (Ft 1940/45:11).
Härdningsbegreppet ligger nära begreppet vilja, som under den första halvan av
1900-talet var ett populärt begrepp (jfr Ekenstam 1998). Landquist (1943)
liknade viljan med den förmåga som får oss att hålla kvar handen i lågan av ett