Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Härdning
Den som är mest förknippad med härdningsidén är John Locke (1693/1916), som
framförallt pekade på vikten av fysisk härdning. Han beskrev härdningsprocessen
som en gradvis ökning av den smärta som ett barn ska kunna uthärda. Detta
skulle skapa fasthet i sinnet, mod och beslutsamhet (s. 145). 107 Härdningsidén
visade sig livskraftig, och kom även att prägla en tänkare som Ellen Key. I
Barnets århundrade klagade hon på ”allt nu vanligt pjunk i fråga om barnens
skyddande för fysiska som psykiska faror och obehag”. Alternativet hette
härdning:
Kasta termometrarna i väggen och börja en förnuftig härdning! Lär barnet
känna och bära den naturliga plågan. Det är icke emedan stryk är smärtsamt
utan emedan det är vidrigt fult och djupt osedligt, som det bör avskaffas
(Key 1900/2000:40).
Härdningsidén kunde motiveras utifrån olika föreställningar om vad som
präglade livets grundläggande villkor. En variant var att framställa livet som en
kamp. Det bästa sättet att undvika lidande var därför att inse att lidande var något
oundvikligt:
Det är nyttigt för barnet att vänja sig deltaga i andras lidanden, i det att det
ser oss beklaga och försöka trösta dem. Men då vi beklaga barnet självt,
böra vi göra det på ett sådant sätt, att det lär sig betrakta missöden såsom
något mycket vanligt i livet, och som ingen går fri från (Peréz 1888/1908:
103).
Denna bild av livets grundläggande villkor behövde inte utesluta att barndomen
även skulle vara en tid av harmoni och glädje. Arcadius förespråkade en balans:
barnens sorglöshet skulle bevaras samtidigt som de härdades för ”livets hårda
allvar” (Arcadius 1903:172). Att exempelvis arbeta med elevernas självförtroende
och frihet, såsom föreslogs i Svensk lärartidning på 1920-talet, fick inte gå
så långt att livets krav glömdes bort:
För att inte ge anledning till missförstånd vill jag, innan jag avslutar dessa
funderingar, betona, att denna uppfostran i frihet och förtroende till självförtroende
inte behöver eller får bli ett pjåskande. Vi måste ständigt ha för
107 Denna härdningsprocess må ha ställt höga krav på barnets förmåga att trycka ned sina
känslor, men även uppfostrarens känslor diskuterades. Även för denne gällde det att undertrycka
känslor av obehag inför barnets lidanden: ”Jag medger att det är en plikt för barnens
omgivning att känna medlidande med dem, när de lida någon skada, men man skall icke visa
det genom att ömka dem. Hjälp dem och giv dem lindring så gott ni kan, men beklaga dem på
inga villkor! Sådant gör, att deras sinne blir vekt och att de ge efter för de små lidanden, som
träffa dem, och härigenom tränga dessa djupare in i den del av människan, som ensam känner
[not], och tillfoga den större sår, än de annars skulle. Barnen böra härdas mot alla lidanden,
särskilt kroppsliga, och icke få ha någon annan ömtålighet än den, som kommer av en ädel
blygsel och av en livlig känsla för sitt goda namn” (Locke 1693/1916:136).
153