Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

preludium till livet efter detta. I en lärarhandledning från 1800-talet hävdades det
att läraren hade anförtrotts kyrkans medlemmar och borde ”handleda dem så, att
de må kunna blifva medlemmar af den osynliga Guds kyrka här i tiden, och
saliga i en kommande evighet” (Dahm 1846/1995:7). En bit in på 1900-talet
hävdades det i en annan lärarhandledning: ”Uppfostran skall utveckla de mänskliga
anlagen till duglighet att fylla en mänsklig personlighets timliga och eviga
uppgift” (Arcadius 1919:136). På 1850-talets seminarieutbildning kunde de
framtida lärarna få lära sig att skolan skulle vårda, väcka och leda den religiösa
känsla som tog sig uttryck i människans förmåga att känna att ”det gifves en Gud
öfver henne och en evighet framför henne” (Cramér 1850/1930:134).
Skolan förberedde alltså inte bara för livet efter skolan, utan även för livet
efter detta. Detta hade konsekvenser för synen på lidandet. Det kunde hävdas att
lyckan stod att finna i evigheten. Det exemplifieras i Bilder-ABC-bok (1847) där
eleven uppmuntrades att bibehålla sitt ”oskuldsfulla kärlekssinne, älska den
Evige Fadren”. I det långa loppet skulle ett sådant dygdigt leverne löna sig:
Då skall du lefva lycklig och nöjd med dig sjelf, och om sedan din lefnad
förflyter i lugn, och din bana slutar härlig och skön, som sommarsolen, då
hon går ner i hafvet, eller om lyckans sol undanskymmes och åskan går och
viggarne slå ned omkring dig, så var du säker, att du med ett rent barnasinne,
med din tro och ditt hopp skall finna målet; och på andra sidan
grafven skall du återfinna Honom, som redan vid din döpelse upptog dig till
ett Guds barn (Bilder-ABC-bok 1847:19f).
Strävan efter evig lycka kunde rentav formuleras som ett mål för uppfostran. I
lärarhandledningen Uppfostran under skolåldern skrev Sven Lundqvist (1901:3):
”Uppfostran åsyftar att sätta människan i stånd att blifva lycklig för evigheten”. I
en senare bok förtydligade han sig. Utbildningens mål var inte bara lycka, utan
även nytta: ”Utbildning är således den planmässiga utbildningen av människan
till en nyttig samhällsvarelse och lycklig evighetsvarelse” (Lundqvist 1913: 4).
Evighetspedagogiken bidrog alltså till en sorts lyckans kronologi. Ett storslaget
mål – att vara lycklig i en evighet – kunde ställas mot ett lika storslaget
misslyckande – att vara förtappad i en evighet. Ställt mot en sådan målsättning är
det inte märkligt om lycka i själva livet – för att inte tala om den korta tiden i
skolan – kunde ses som mindre relevant. Karin Johannisson (1992:114) har pekat
på hur tron på evigheten kunde påverka synen på lidandet. Lidandet under den
jordiska tillvaron kunde mildras av det faktum att det i livet efter detta kunde
såväl upphävas som kompenseras. I evigheten kunde det jordliga livets lidanden
belönas. Zygmunt Bauman har rentav dragit slutsatsen att lycka historiskt sett
sällan setts som ett mänskligt ideal:
To cut a long story short: for most of human history happiness was not the
self-evident purpose of life. If anything, the contrary assumption prevailed.
151