Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

uppmärksammats är barn som får cancer (Lt 2003/17:31), barn som dör (Lt
2003/7:20–24), flickor som får dåligt rykte (Lt 2003/8:32), barnmisshandel (Lt
2003/11:10), sexuella övergrepp (Lt 2003/7:18), traumatiska händelser i samhället
(Lt 2003/18:27), självskadebeteende (Lt 2004/2:18), barn som far illa
hemma (Lt 2004/2:35), barn som ser sin mor misshandlas hemma (Lt 2004/6:19),
ätstörningar (Lt 2005/11–12:42) och social fobi (Lt 2005/19:12).
Från denna förteckning – som kunde göras längre – kan två slutsatser dras.
Den ena är att det finns en medvetenhet om lidandets närvaro i skolan. Hur omfattande
den medvetenheten är kan diskuteras, men det är ändå uppenbart att
många lärares arbete blir ensidigt belyst om vi inte tar hänsyn till ansvaret för
elever som på olika sätt har, eller anses ha, det svårt. En annan poäng med
uppräkningen är att den visar på spännvidden av problem. Bortsett från att lärare
inte har mänskligt lidande som sitt huvudsakliga arbetsobjekt, så kan lärare inte
heller specialisera sig på en särskild form av utsatthet.
I de kommande kapitlen ska jag undersöka denna närvaro av det lidande
skolbarnet. Finns det något historiskt nytt i hur lärare av idag kan förhålla sig till
denna problematik? Jag kommer i denna analys inte att ta fasta på frågan om hur
elever rent faktiskt mår. Det är visserligen inte orimligt att det finns en relation
mellan elevers grad av välmående och det ansvar som läraren upplever. Det talas
idag om en ökad utsatthet bland de unga. 105 Förändringar av lärares omsorgsarbete
skulle därför kunna relateras till förändringar av hur elever faktiskt mår.
Jag kommer emellertid inte att utgå från detta perspektiv, av den enkla anledningen
att det bara synliggör elevers eventuella förändring, men inte synliggör
skolans förändring. Min utgångspunkt är att även om en viss grad av lidande är
en nödvändig förutsättning för att ett omsorgsarbete ska kunna aktualiseras, är
det inte en tillräcklig förutsättning. Den plats lidandet kan ha i en pedagogisk
praktik är inte bara beroende av hur omfattande det är, utan av vilken plats det
bereds.
Den övergripande fråga som kommer diskuteras är hur lidandet/välmåendet
som sådant kan komma att beskrivas som ett problem för skolan att förhålla sig
till. Utgångspunkten är att lidandet inte på samma självklara sätt som normbrottet
är en given del av vad skolan har att förhålla sig till. Att skolan behöver upprätthålla
ordning och tukt har så länge varit en självklarhet. En skola utan disciplin
har kunnat beskrivas som en ”kvarn utan vatten” (Comenius 1657/1999:260).
Enligt 1649 års skolordning var exempelvis ”utövandet av tukt mot de vanartiga,
försumliga och genstöriga så att säga […] själen uti skolans liv och ledning” (s.
89). Mindre självklart är att elevers välmående spelar en central roll i exempelvis
deras lärande. Därför är den första uppgiften att analysera villkoren för att elevers
105 ”Det är […] sedan länge känt att den psykiska ohälsan breder ut sig bland barn och ungdomar”
skrev Lärarnas riksförbund (2005) nyligen i en debattartikel, där självdestruktivitet,
självmordsproblematik, psykoser, oro, ångest och sömnproblem nämns som exempel.
148