Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

för skolan. Skolans ansvar blev istället renodlat till det beteende som var förknippat
med närvaron i skolan. 102
En andra skolifieringstendens har att göra med synen på var disciplinproblem
finns. Under den första halvan av 1900-talet beskrevs disciplinproblem i lärarpressen
inte sällan utifrån elevernas beteende utanför skolan. Det kunde exempelvis
handla om sönderslagna telefonkiosker och ligors överfall på cyklister
(Sjöstrand 1953:175), om beteendet på bussar och spårvagnar (Tfsl 1937/2:22;
1941/6:86), om ungdomsbrottslighet (Lt 1958/23:16–18) och om kravaller (Lt
1957/8:24, 26). Kanske kan detta fokus på elevens beteende utanför skolan relateras
till att det inte fanns någon tydlig kunskap om hur de disciplinära förhållandena
såg ut i skolan. Idag ser det emellertid annorlunda ut. Statistik samlas
exempelvis regelbundet in om hur vanligt förekommande mobbning är, och
genom de internationella kunskapsundersökningarna har det blivit möjligt att
uttala sig om hur vanligt det är med sådant som störande prat, skolk och sena
ankomster i Sverige jämfört med andra länder. Dessa studier har också kommit
att åberopas i den politiska diskussionen om ordningen i skolan (Folkpartiet
2006). Tillförlitligheten i sådana studier kan visserligen ifrågasättas, men det
viktiga är att de har gjort det möjligt att göra anspråk på att veta hur den disciplinära
situationen i skolan ser ut. Därmed har det offentliga samtalet om ungdomens
fostran kunnat röra sig bort från gator och torg till klassrummet.
En tredje skolifieringstendens handlar om relationen mellan elevens tid som
elev och som vuxen före detta elev. Tendensen tycks ha gått mot att det är tiden i
skolan, och inte efter skolan, som fungerar som måttstock på om skolan lyckas
med sin fostran. Denna förändring belyses bland annat av lögnens historia. Vi
såg tidigare hur Ivar Kreugers svindelaffärer kom att formuleras som ett ansvar
för skolan – även i Tidning för Sveriges läroverk. Det speciella med den anklagelsen
är att den knappast skulle formuleras idag. Är det ens tänkbart att någon
skulle skylla Bushs lögner, Sahlins kontokortsaffärer eller Skandiachefernas
pensionsavtal på skolan? Det råder ingen brist på högt uppsatta personer av idag
som ertappats med tvivelaktiga affärer. 103 Frågan är då hur det kommer sig att
skolan inte längre misstänkliggörs för vad dagens makthavare sysslar med.
102 I en ledare i Tidning för Sveriges läroverk uttrycktes emellertid på 1950-talet skepsis över
denna begränsning av skolans ansvar. ”Man kan dock allvarligt ställa frågan, om skolan kan
undandra sig plikten att på ett mer kategoriskt sätt än enbart genom rekommendationer beivra
elevernas överträdelser av både skrivna och oskrivna lagar. Det finns beteenden – ofta inte
straffbara i lagens mening – inför vilka både polis, barnavårdsnämnd och föräldrar står handfallna
eller maktlösa, men där skolan måste reagera: hänsynslöst uppträdande i spårvagnar,
vid kiosker, på biografer och danser, för att inte nämna utslag av pennalism och sexuella
oarter” (Tfsl 1959/34:912).
103 En gång i tiden lärde sig elever ärlighet med hjälp av George Washington som förebild.
George Bush kan inte användas på samma sätt. Kritiken av ljugande politiker är idag massiv.
Se till exempel Al Frankens (2003) Lögner (och de lögnaktiga lögnare som sprider dem).
142