Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

2. Fostran och omsorg
Lärare arbetar med människor. Det är ett trivialt konstaterande, men samtidigt
ganska intressant eftersom det innebär att lärare utför ett arbete som historiskt
sett har varit ovanligt. Arbetets historia kan schematiskt sägas ha genomgått tre
faser: först arbetade människan med jorden, sedan med maskinen och slutligen
med människan (jfr Bell 1976/1996:147f).
Att lärare arbetar med människor är samtidigt en alltför generell karakteristik.
Lärare arbetar med en särskild social kategori – barn – och skolan som institution
bidrar till att betona att barn och vuxna är kvalitativt skilda sociala kategorier.
Genom att barnen separeras från vuxenlivet och dess farliga nöjen och arbeten
kommer deras egenart att understrykas (Aries 1960/1962). Med skolans uppkomst
kom barnarbetet att successivt försvinna. Däremot uppstod en social kategori
– läraren – som vi kunde kalla barndomsarbetaren. Mötet mellan vuxna och
barn är i moderna samhällen i stor utsträckning ett möte mellan lärare och elever,
mellan de som barndomsarbetar och de som inte barnarbetar i traditionell
mening. Vidare kan det konstateras att relationen mellan lärare och elever sker
inom ramen för en tvångsinstitution.
Sammantaget innebär det att relationen mellan lärare och elev är asymmetrisk.
Lärare i den obligatoriska skolan arbetar med människor som är yngre och som
inte kan välja bort att vara i skolan. Elever möter lärare som alltid är äldre och
alltid har möjlighet att lämna sin lärarbana. Betydelsen av denna asymmetri
pekades ut av sociologen Èmile Durkheim. Han menade att det fanns ett stort
kulturellt avstånd mellan lärare och elever som bottnade i att den ena kategorin
var del av civilisationen, medan den andra ännu inte var det:
Indeed, it is hard to see how there could be between two sets of minds a
greater distance, since the ones are strangers to civilisation while the others
are permeated with it. Furthermore, by its very nature the school brings
them closely and continuously together (Durkheim 1925/2002:194).
Detta förhållande var enligt Durkheim en förklaring till den auktoritära pedagogik
som så länge präglat relationen mellan lärare och elev. 2 Detta är emellertid
bara ett sätt att beskriva följderna av den asymmetriska relationen. I det följande
2 Durkheim beskrev det som att läraren var intellektuellt och moraliskt överlägsen sina elever,
vilket i sin tur gjorde elevers motstånd provocerande: ”When one is continually in relationship
with subjects to whom he is morally and intellectually superior, how can he avoid
developing an exaggerated self-conception, expressed in gesture, attitude and language? Such
a feeling readily gives rise to violent expression; for any behaviour which offends it easily
takes on the character of sacrilege. Patience is much more difficult, demands a much greater
effort, vis-à-vis inferiors than between equals” (Durkheim 1925/2002:195).
7