Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Idag tycks emellertid tendensen gå mot en ökad öppenhet mellan kollegor om
disciplinproblem. Att ha problem med sin auktoritet förefaller i minskande utsträckning
vara förknippat med skam. Så här beskriver en relativt nyutexaminerad
lärare sin relation till kollegerna:
140
”aah, jag måste ha hjälp, det är kalabalik i min klass, jag får inte till det, jag
måste ha in lite hjälp”. Så tror jag att de flesta kollegor känner. Jag tror inte
att det är ”Ha! Jag har inga problem med den klassen, vad är du för en dålig
lärare?”. Utan är det någon som inte har problem, tror jag snarare man ser
det som en tillgång. ”Vad sjutton gör du som inte är osams med den här
eleven? För på mina lektioner är han ju helt sjövild. Hur gör du?” Jag
hoppas att de gör det (IP 9/2004).
Om detta är en generell tendens så torde det ha bidragit till att göra lärararbetet
mindre ansträngande. Snarare än att vara en hemlighet blir disciplinproblem
något som man kan tala relativt fritt om, utan risk att få ett sänkt tjänstgöringsbetyg.
En lärare med cirka 30 års erfarenhet beskriver att den största förändringen
arbetet genomgått är den ökade kollegialiteten. I början av hennes karriär
gjorde den individualistiska kulturen att disciplinproblem inte dryftades mellan
lärarna:
Man var faktiskt en riktig ensamvarg på den tiden. Och då kan jag väl uppleva
att det fanns sådär lite svårigheter att, man talade kanske inte om, om
man tänkte att ”ojdå det här har gått åt fanders den här lektionen ungarna
skriker och”, det berodde ju på, vissa lärare gjorde man ju det, man hade
bättre kontakt med, men nu, det är ju mera ett teamarbete, det är ju ett
arbetslagsarbete, så det är ju ingen som, nu har man ju diskussion om det
hela tiden och det är ingen som inte talar om det tror jag. Så det känns ju
mer, även om till syvende och sist så står man ju ensam inför klassen, det
gör man ju, men, det är ändå mer ett teamarbete (IP 12/2005).
Framväxten av kollegial disciplin sammanfaller med att auktoritetsproblem har
”normaliserats”. När det inte längre anses abnormt att inte kunna bemästra en
klass underlättas en kollegialisering av auktoritetsutövningen. Auktoritet knyts
inte enbart till lärarens person utan till det teamarbete som arbetslagen och
skolans kollegium som helhet utför. Sammantaget innebär detta att dagens tal om
att läraren med egna krafter måste uppfinna eller erövra sin auktoritet (Ziehe
1993:128–9; SOU 1996:143, s. 94 f) ter sig som en något ensidig beskrivning.
Skolifiering
Auktoritetens förändringar kan också beskrivas i relation till vilka områden av
elevers livsföring som skolan förväntas utöva inflytande och kontroll över. Med
begreppet skolifiering vill jag peka på att detta område relativt sett tycks ha
avgränsats under den andra halvan av 1900-talet.