Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Denscombes studie av klassrumskontroll (1985) drivs tesen att läraryrket präglas
av en radikal individualism som innebär att läraren på egen hand söker att sköta
sina disciplinproblem. För denna individualist är det viktigt att inte söka allt för
mycket hjälp av andra vuxna och därför är det också centralt att förmedla bilden
utåt att kontroll finns. Denscombe menar att denna individualistiska kultur bidrar
till att förklara varför vissa elevbeteenden betecknas som disciplinproblem. Ett
disciplinproblem kännetecknas inte bara av att det förhindrar lärande, utan av att
andra utanför klassen kan upptäcka att läraren har disciplinproblem. Högljudda
elever är därför ett mycket större problem än exempelvis en elev som läser serietidningar
under lektionen (Denscombe 1985:kap 7). Ett uttryck för denna individualistiska
tradition är, som jag påpekade i kapitel 6, att förmågan att upprätthålla
ordning har bedömts i lärares tjänstgöringsbetyg. Likaledes finns det
berättelser om att lärare, delvis till följd av detta intyg, inte talade med andra om
sina disciplinproblem.
Den ensamma läraren har visserligen inte varit en total solitär. Under 1800-tal
och tidigt 1900-tal var Gud att betrakta som en viktig auktoritetskälla. I Bibeln
kunde man finna ”urbilden för all fostran” (von Engeström 1901:178). I Sandbergs
(1870) lärarhandledning finns ett avsnitt om uppfostringsmedel. Vid sidan
av sådant som ”belöning och bestraffning” och ”syselsättning och vänjande” tar
Sandberg upp ”bön och förbön” (Sandberg 1870:175–177). Sandberg beskrev
också Gud som en sorts dialogpartner: ”Den lärare eller lärarinna, som aldrig
känt sig manad att vare sig i tysta suckar eller ljudeliga ord, nedkalla Guds hjelp
vid sitt uppfostringsarbete, den har icke häller tagit sig detsamma an på fullt
allvar” (Sandberg, 1870:176). Läraren var ensam vuxen i klassrummet, men där
fanns ändå Gud närvarande. Andra mer sekulära krafter har även kunnat
användas för att stödja den ensamma lärarens auktoritet, såsom hjältar: ”Betydelsen
av hjältedyrkan – inte den sentimentala, tomma och frasrika – utan den
viljehärdande, som ger lust till dåd och till offer, kan väl knappast överskattas i
uppfostrans tjänst” (Oterdahl 1917:57).
138