Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

ingick i ett kollektiv underlättades vissa typer av lögner (någon är skyldig, men
vem?). Tillhörigheten i ett kollektiv skapade en grogrund för att detta kollektiv
slöt sig samman mot läraren. I sitt straffande måste därför läraren vara noggrann
med att inte provocera de enskilda eleverna på ett sådant sätt att en negativ solidaritet
uppstod.
Den moderna lärarens specifika sätt att förhålla sig till auktoriteten kan därmed
beskrivas på följande sätt: Å ena sidan var makten över kollektivet dess
tydligaste maktprincip. 98 Å andra sidan låg här också en stark källa till sårbarhet.
Auktoriteten riktades mot kollektivet, men den hotades också av kollektivet.
Om det var kollektivismen som lade en grund för problemen med lögnen,
massan och det rättvisa straffet, är det också sannolikt att deras minskade
position sammanfaller med en ökande individualisering. Denna individualisering
är synlig i retoriken kring den goda skolan, exempelvis i talet om multipla intelligenser
(Gardner 1983/1998), och i skolans praktiker, dit vi kan räkna eget arbete,
utvecklingssamtal, åtgärdsprogram och individuella utvecklingsplaner.
Ett belysande exempel på individualiseringen är gränsen mellan lektion och
rast. Att vara lärare har länge varit liktydigt med att hålla en lektion med skarpt
markerade gränser till rasten. 99 I en disciplinhandbok från 1960-talet underströks
behovet av att sluta lektionen i tid. ”Eleverna bör stå upp färdiga att gå ut när det
ringer” (Ericsson 1967:26). Systemet kunde fås att fungera genom ett förvarningssystem
som angav att två minuter var kvar av lektionen (ibid.). Den skarpa
gränsen mellan lektion och rast kommenteras också i en lärarintervju. Läraren,
som arbetat sedan 1984 (IP 11/2005), menar att när hon började som lärare hade
skolan en oskriven regel att man aldrig fick släppa sina elever innan lektionens
slut. Även om lektionen rent innehållsmässigt hade fyllt sitt syfte, var det viktigt
att inte låta elevkollektivet lämna klassrummet innan det ringde ut. Denna attityd
är dock inte längre gällande menar hon. Idag uppfattar hon att det vore meningslöst
att hålla kvar eleverna på det sättet, liksom hon menar att det blivit normalt
att låta eleverna sitta utanför klassrummet för att jobba under lektionen. Två sätt
varmed denna skarpa gräns mellan rast och lektion kan upplösas i dagens skola
har beskrivits i två aktuella doktorsavhandlingar. Ulla-Karin Nordänger (2002)
har i en studie av vad lärare gör på raster visat att lärare ofta fortsätter interaktionen
med elever efter att lektionen har avslutats. Att det blir rast innebär inte
att hela elevkollektivet försvinner från klassrummet, och när väl läraren lämnar
klassrummet är det vanligt att elevinteraktionen fortsätter i korridorer. På ett mot-
98 I detta avseende fanns en likhet med hur den panoptiska principen beskrivits. Ett av flera skäl
till att Panopticon var så effektiv var att man ”kan minska antalet personer som utövar
makten samtidigt som antalet personer över vilka makten utövas ökar” (Foucault 1974/1993:
240).
99 ”För disciplinen oändligt viktigare än alla straff är den allmänna andan i skolan, den minutiösa
punktligheten, den noggranna ordningen. […] En lärare får aldrig komma för sent till en
lektion. Han måste börja på minuten och sluta på minuten […]” (Lövgren 1922:108f).
135