Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Lögnen, solidariteten och anklagelsen om att läraren är orättvis kan beskrivas
som former av motstånd mot läraren som auktoritet. I dessa motståndsformer går
det också att urskilja en gemensam logik: den roll som klassen som kollektiv
spelade. Problemet med lögnen antogs ofta hänga samman med att eleverna höll
samman mot läraren. ”Solidariteten går före och står över sanning och rätt”
klagade Tidning för Sveriges läroverk (1930/4:37) i en ledare, där det hävdades
att eleverna i skolan utvecklade en primitiv moral som främst gick ut på att klara
sig, istället för att klara sig hederligt. Eleverna kunde komma överens om att inte
avslöja vem som gjort sig skyldig till en viss förseelse (se även Slt 1914/15:311–
314, Tfsl 1906/13:99, Hildinger 1923:162; Tfsl 1930/4:37; Skolöverstyrelsen
1935:8; Broström 1945:55f). Foerster menade rentav att lögnaktigheten ofta hade
sitt ursprung i elevers sammanhållning:
134
Många lögner i skolan bero också på den korporativt sanktionerade osannfärdigheten,
på denna massmoral, som tar sig uttryck i skolungdomens
sociala grupperingar i kamp mot läraren och som tidvis förmår fullständigt
paralysera det personliga samvetet. Utan en mycket stark pedagogisk motverkan
mot dessa inflytanden måste samlivet i skolan utan tvivel snarare
leda till förintelse av all uppfostran än till samvetets och karaktärens bildning
(Foerster 1907/1912:66). 97
Även tankarna kring straffet hängde samman med de villkor som klasskollektivet
skapade. Att läraren mötte ett kollektiv av elever gjorde att bestraffningarna
behövde vara rättvisa. Det innebar också att läraren ständigt var omgiven av
elever som granskade lärarens straff. Elever som bevittnade en kroppslig bestraffning
kunde drabbas av medkänsla inför kamraten och hämndkänsla mot
läraren (Guillaume 1867:74). När en lärare inte ansågs hantera en elev på rätt sätt
kunde klasser i vissa fall göra motstånd. En lärare, född 1925, berättar följande
om sin egen tid som elev i en realskola i Umeå:
En termin fick vi en kristendomslärare från Skåne. Han retade sig på vårt
jo. En dag slog han näven i bordet och skrek: ”jau är jau – nej är nej. Har
Renström förstått?” Jo svarade jag. Läraren sprang ned till min plats, ryckte
upp mig ur bänken, skakade mig och skrek: ”Driver ni med mig?” Med
iskall tystnad för resten av terminen frös vi ut honom. Vid terminens slut
återvände han till Skåneland (Nordiska museets arkiv, KU 17621).
Den minsta gemensamma nämnaren för lögnen, massans sammanhållning och
det rättvisa straffet är alltså klassens kollektiva karaktär. Genom att en elev
97 Omvänt kunde också ärligheten påverkas positivt av en kamratanda som inte riktade sig mot
läraren. Följden av så kallad ”god kamratskap” beskrevs så här på Pedagogiska sällskapet i
Stockholm av Svedelius: ”Finnes en sådan, bör den ha till följd, att […] den, som obetänksamt
bryter mot skolans lagar och föreskrifter, skall själv erkänna förseelsen” (Verdandi
1914:27).