Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

den förre detta eleven Brynolf Ström: ”Man kan fråga sig vari den disciplinära
förmågan egentligen består. Den hör till det irrationellaste av allt. Den ene äger
denna förmåga, den andre inte” (Ström 1964:178). Ström påpekar att vissa lärare
med mycket få medel förmår att få klassen med sig, medan andra lärare som
använder desto strängare medel kan komma till korta. Ett av Täckholms problem
var att han ”såg så lustig ut”, och att han rörde sig på ”ett högst säreget sätt”. Han
”paddlade” fram, fötterna var starkt utåtvända, hans hals smal, hans axlar
sluttande, hans huvud litet, hans läppar trutande, och han bar en rundkullig hatt.
Han hade dessutom ett temperament som inte fungerade i klassen. ”Han kunde
brusa upp inför rena struntsaker, som med en smula humor borde kunnat lätt avvecklas”.
Hans utbrott tog sig ”bisarra och löjliga uttryck”, som frestade klassen
att framkalla dem igen. Han kunde springa fram och tillbaka, slå sönder pekpinnen
mot katedern och stampa i golvet (Ström 1964:178 f). Denna disciplinära
oförmåga kontrasterar mot andra lärares totala frånvaro av disciplinproblem. Så
berättas exempelvis i ett skolminne om läraren som med endast en viskning
kunde få klassen att lystra (Bergfors 1948:124). Det var en lärare som ”spred omkring
sig en aura, som förvisade allt skoj ut i korridoren” (s. 127).
Någon form av personliga egenskaper förefaller alltså alltid ha varit en viktig
del av hur lärarauktoritet upprätthålls. Vi såg exempelvis i kapitel 5 hur värdet av
humor har betonats som viktigt för att göra sig osårbar inför elevers upptåg, och i
kapitel 6 skildrades egenskapen att vara rättvis som en devis personbunden egenskap
som eleverna kunde beundra.
Mitt svar på frågan om karismans betydelse idag och igår är således att det
inte är ett nytt fenomen. Den fråga som därför borde ställas är inte om karismans
betydelse har ökat, utan istället hur den har ändrat karaktär. Sannolikt representerar
karisma olika saker i en traditionell skola där lärarens minsta ansiktsrörelse
ständigt är synlig för det samlade elevkollektivet och i en mer senmodern skola
där läraren i ökande utsträckning förväntas ha individuella kontakter med
eleverna.
Om det inte är i karisman vi kan finna det specifika för senmodern auktoritet,
var bör vi leta då?
Individualisering
Det lögnaktiga barnet, massans solidaritet och det rättvisa straffet förenas av att
de var relativt långvariga i talet om skolans fostran. Till skillnad från andra moraliska
paniker och ideal levde de längre än ett decennium. Deras relativa borttynande
under den andra halvan av 1900-talet förefaller därför vara en relativt
dramatisk händelse, vars innebörd är värd att undersökas. Den fråga som kan
ställas är om det finns något samband mellan de olika fenomenen. Går det att
urskilja någon underliggande logik som gjorde att de tre fenomenen diskuterades
så mycket under tidigt 1900-tal och så litet under sent 1900-tal?
133