Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Auktoritet under omvandling
I det följande kommer jag att behandla fyra aspekter av lärarauktoritetens förändringar.
Det handlar om relationen mellan personburen och rollbaserad auktoritet,
om vad som anses hota lärares auktoritet, hur förväntningarna ser ut på att läraren
är en auktoritet samt vilken typ av beteende lärare förväntas ha inflytande över.
Karisma
Som vi sett ovan har betydelsen av personliga och karismatiska egenskaper
beskrivits som utmärkande för den senmoderna lärarrollen. Den frågan kan det
vara värt att fördjupa sig i. Ann Swidler skildrar i den etnografiska studien
Organization without authority (1979) två moderna skolor som strävat efter att
avskaffa de gamla hierarkierna, eller annorlunda uttryckt, att avskaffa auktoriteten.
I studien ställer hon frågan om vad som händer när auktoriteten avskaffas.
Eftersom behovet av att reglera människors handlingar finns kvar är frågan hur
detta sker på en plats och i en tid när de gamla mönstren för auktoritet förlorat i
trovärdighet. Swidlers svar är att lärarna istället använder sig av personlig
karisma (kap 3). Swidlers studie baserar sig endast på etnografiska data, men
frågan som kan ställas är om hennes data indikerar en generell förskjutning av de
sätt varpå auktoritet utövas. Är det möjligen så att lärare tidigare i historien i
större utsträckning har kunnat luta sig mot en roll som lärare, medan dagens
lärare är mer beroende av personliga kvaliteter?
I Foucaults (1974/1993) analyser av modern maktutövning framstår de personliga
egenskaperna som oviktiga. Foucault beskrev panopticon som en maskin
som vem som helst kunde manövrera. Makten var opersonlig, helt uppburen av
den position övervakaren kom att få. ”Vilken individ som helst, nästan slumpvis
utvald, kan få maskinen att fungera […]” (s. 236). Panoptikon, såsom den här
skildras, förefaller vara fullständigt likgiltig inför den auktoritetstyp som av
Weber benämndes som ”karismatisk”. Den karismatiska auktoriteten vilade just
på individuella egenskaper, på ”övernaturliga, övermänskliga eller åtminstone
speciellt ovanliga krafter och egenskaper” (Weber 1922/1983:166).
I skolans värld är det emellertid uppenbart att den karismatiska auktoriteten
har spelat en central roll även i historien. Läraryrket har inte burits upp av
anonyma och osynliga övervakare, utan av högst synliga individer med namn –
och ofta öknamn. 96 Deras förmåga att hantera disciplinen i klassen har varierat
betydligt. I ett skolminne om den ovan nämnda läraren Richard Täckholm skriver
96 ”Varje lärare hade sitt ök- eller låt oss säga smek-namn” minns Georg Bergfors i sina skolminnen
från förra sekelskiftet (Bergfors 1948:137). En riktigt speciell lärarinna fick däremot
slippa öknamn, enligt ett skolminne från Beskowska skolan: ”En lärarinna, som ej ens får ett
öknamn, måste det vara något särskilt med!” (Johan Gabriel Oxenstierna i Svedelius 1938:
161).
132