Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

med ett åskväder, man tar skydd och väntar till det dragit över” (s. 95). Dagens
situation är enligt Skolkommittén annorlunda. Arbetet blir mer personberoende
än rollbestämt (s. 95). Denna berättelse om lärares ändrade auktoritet bekräftas
även i många yrkesminnen skrivna av lärare. En lärare, född på 1920-talet,
berättar exempelvis om den ovana situationen att som nyutbildad, ung lärare
bemötas med stor respekt:
130
Under min egen och mina föräldrars skoltid var det otänkbart, att kritisera
en lärare, hur oduglig han eller hon än måtte vara. Respekten för
”lärarinnan” som jag mötte som 20-åring var oerhört överdriven (Nordiska
museets arkiv, KU 17612, född 1928).
Kanske var det för första gången i sitt liv som denna lärare mötte en respekt av
detta slag. Som alla andra lärare hade hon bakom sig en tid som elev, först i
skolan och sedan på seminariet. 95 Med inträdet i lärarrollen blev den forna eleven
plötsligt en auktoritet. Liksom underdånighet varit knutet till elevrollen kom nu
auktoritet att förknippas med lärarrollen. I en intervju menar en högstadielärare
att det fortfarande på 1970-talet kunde vara en tydlig auktoritet kopplad till själva
lärarrollen, åtminstone på lågstadiet där hon började sin yrkesbana:
I: Under den här tiden som du jobbat som lärare, har det hänt något vad
gäller relationen till elever?
L: Ja det har det ju. Jag började 1975. När jag började då, som lågstadielärare,
då hände det att ungarnas föräldrar, som ju var betydligt äldre än vad
jag var, neg för mig. Och kom med lilla kakan eller något sånt. Så då var
man liksom Läraren, eller Lärarinnan. […] Så det är klart det var jättestor
skillnad. Och det hörde till ovanligheterna att någon unge sa något till en
som dom inte borde. Det var ingen som direkt vågade sätta sig upp emot en.
Och nu, både i och med att tiden har gått, och att man har äldre elever, så
har man ett helt annat förhållningssätt tycker jag, till ungarna, och dom till
mig (IP 7/2004).
Sammantaget går det att konstruera en berättelse om hur lärarens makt- och
auktoritetsutövning kontinuerligt har försvagats, eller åtminstone blivit mer
personberoende, genom åren. Den berättelsen är emellertid inte helt oproblematisk.
Den skapar en tudelning av historien: när läraren hade, och när läraren
inte längre har auktoritet. En sådan berättelse förbiser det faktum att lärare i alla
95 Även tiden på seminariet var förknippad med en underordnad elevroll. Så här beskriver lärarinnan
sin tid på seminariet: ”Det var en sträng disciplin på seminariet, inte minst från tvåorna
mot oss ettor. De som räfsade skolgången iklädda gymnastikkläder, fick sig en rejäl utskällning.
Det passade sig verkligen inte!! Många av lärarna var också underliga. Hos en skulle
man ha nya, nyvässade pennor med till eleverna i övningsskoleklassen. Att gå ut och dansa
på strandpaviljongen var illa sett. Två seminarister, som bröt mot förbudet, fick verkligen
känna, att så gjorde inte en seminarist! Niga, niga, niga skulle man, även om man var 33 år,
som en av mina klasskamrater” (Lärarminnen 1998, KU 17612 född 1928).